Hela dagen har jag hört på stan, på bussen, på fiket osv hur alla ska fira dagen idag. Morsdag.
Lika mycket som det gör ont i mig och skär i mitt hjärta av att själv inte kunna fira den dagen med min mamma gör det mig så otroligt glad. Glad över att folk värnar om våra mammor. Dom är verkligen värda det så mycket! Mer än vad många faktiskt visar. Så tänk på det, ta hand om dina nära och kära VARJE DAG. En dag kanske det är försent...

Jag kanske inte kan säga grattis på morsdag till dig personligen. Men jag älskar dig och du finns alltid i mitt hjärta. Saknar dig oerhört mycket lilla mamma. Grattis på morsdag ♥

Lördagen den 15 Maj gick jag upp klockan 7 på morgonen för att förbereda resan till Luleå. Jag duschade och packade det sista jag hade kvar.
Vid 9 tiden åkte vi (Jag, pappa och min lillebror Jonas) till Göteborg för att hämta ett släp. Med släpet bakom bilen begav vi oss till min faster där min farmor tidigare hade bott för att hämta alla hennes möbler och saker. Det tog ca 2 timmar att fylla släpet. Nu började vår resa på ca 140 mil!

Resan gjorde vi alltså för att köra upp alla farmors ägodelar till Luleå dit hon skulle flytta.

Vädret var strålande och bilen brummade iväg. Vi stannade för att köpa kaffe efter nån timma men sedan skulle det dröja länge innan vi gjorde nästa stopp. Nästa stopp blev när tanken i bilen behövde fyllas, då passade vi även på att fylla våra magar och göra toalettbesök.
De första timmarna var det hög musik som spelades i högtalarna men det övergick sedan till en ljudbok Asyl. Timmarna gick och vi alla var helt inne i boken som spelades. Det mörknade men ingen av oss var speciellt trötta. Min bror hade kört hela tiden så jag blev mycket förvånad över hur han orkade. Själv satt jag i baksätet med kudde och täcke och hade det rätt bra förutom att min rumpa värkte rätt rejält när det hade gått ca 10 timmar... Bara tanken på att det var ca 10 timmar kvar utöver det gjorde mig kanske inte direkt gladare, men det var bara att härda ut. Jag hade ju iallafall boken att lyssna till som fördrev timmarna lite.

Runt 2 tiden på natten började sömnen göra sig riktigt påmind, ändå kunde jag inte somna. Jag vet faktiskt inte varför, för jag var ju så oerhört trött. Pappa och Jonas sov ingenting heller och Jonas var fortfarande den som körde. Vid 4 snåret började det ljusna ute och det gjorde oss nog lite piggare konstigt nog. Ingen borde vara pigg efter att ha varit vaken så många timmar. Men jag antog att vi också förstod att det inte var så långt kvar, bara ca 4 timmar. Vid 8 på morgonen var vi nämligen framme. Äntligen! Vi startade alltså 9 på lördagmorgon och var framme vid 8 Söndagmorgon. Vi var rätt slutkörda...

Väl framme möttes vi av min faster och min kusin där vi skulle bo en natt eftersom farmor flyttade in i sin lägenhet först på morgonen därpå. Pappa och Jonas stannade kvar i min kusins lägenhet för att sova en stund medans jag följde med min faster för att handla med farmor, som redan hade kommit upp med flyget nån dag innan, hon bodde hos sin syster tills hon fick sin egen lägenhet. Det var jättekul att få träffa farmor, hela jag genomgick nåt lyckorus. Vi handlade lite smått och gott till hennes nya lya för att sedan bege oss tillbaka till lägenheten. DÅ var jag riktigt trött kan jag säga, jag hade ju fortfarande inte sovit något på hela resan.

När vi kom tillbaka till lägenheten var alla lite uttråkade så vi åkte på en liten utflykt. Först till en fin sjö och sedan till ormberget. En väldigt fin plats. Solen var stekhet och det var väldigt varmt ute. Jag som hade trott det var kallt och snö i Luleå. Haha!
När vi var nöjda med den lilla turen begav vi oss hem för att äta middag och sedan kolla på filmen Avatar. Under filmen slumrade jag till några gånger men jag kunde fortfarande inte sova fast jag var olidligt trött.
Klockan började närma sig midnatt och vi alla la oss för att sova. Äntligen kunde jag sova!

Vid 9 morgonen därpå gick vi upp och åt frukost. Vid 10 åkte vi iväg för att hämta farmor så hon fick följa med för att hämta nycklarna till lägenheten. Hon var rätt nervös. Hehe! Med nycklarna i handen åkte vi vidare till lägenheten. Väl framme vred farmor om nyckeln till sin egna lägenhet och oj så fin den var! Där kommer hon trivas tänkte jag. Farmor älskade den också från första stund och det glädjer mig väldigt mycket, äntligen fick hon sitt egna boende där hon skulle trivas jättebra.

Flyttlasset bars i och vi började möblera lite smått medans de andra åkte för att köpa lite mer möbler, tv osv. Jag hade en liten stund med min farmor och det var jag tacksam för. Vi åt pizza till middag när alla var samlade och när klockan närmnade sig halv 8 på kvällen bestämde vi oss för att åka hem. Vi hem till Göteborg och min faster och kusin till lägenheten i närheten. Vi hade återigen en 20 timmar lång bilresa framför oss.

Hemresan såg ungefär ut som ditresan förutom att jag var helt utmattad och grät flera gånger. Jag saknade min farmor så oerhört mycket. Mina tankar var hos henne hela tiden. En ny ljudbok spelades; Livstid men jag har ingen aning om vad den handlade om. Jag kunde inte focusera mina tankar, alla var hos farmor. Gud var jag saknade henne, för varje mil som gick var jag en mil ifrån henne. Det gjorde så ont i mitt hjärta och jag var så ledsen. Nu kändes det verkligen som jag förlorade henne på nåt sätt. Men jag vägrar låta det vara sant. Det får det inte vara tänkte jag.
Även denna bilresan sov vi ingenting, vi ville bara hem. Trötta och utmattade strosade vi fram.

Vid 12 tiden på Tisdagsförmiddagen var vi hemma från att ha startat vid 21 tiden på måndagskvällen.
Jag var änligen hemma, nu skulle jag äntligen få sova.
Fortfarande gjorde det ont i mig att veta att min farmor var så långt borta, men nu vet jag att hon har det bra, nu vet jag att hon har det precis så som hon vill ha det. Nu vet jag att hon är lycklig och då är jag också lycklig.
Jag älskar min farmor, nu och förevigt. Min ängel!









Bilderna är tagna på Ormberget i Luleå med mobil, därav kvaliten...

Att få höra  "Jag finns här för dig om det är nåt." kan betyda oerhört mycket, det kan vara guldvärda små ord. Men bara om personen som säger det verkligen menar det. Annars saknar de helt betydelse! Så välj dina ord med omsorg...

Som ni märker är inte mitt blogghumör på topp. Mina tankar är så många och jobbiga att jag inte ens kan urskilja dem. Men jag hoppas ni har överseende med det!

Dagarna passerar förbi och jag är hela tiden ensam. Min farmor är inte här, kim är inte här och resten av familjen jobbar, är i skolan eller gör nåt annat. Jag går och plockar, tvättar, städar osv för att sysselsätta mig men den mesta tiden förblir i sängen. Jag orkar faktiskt inget annat just nu. Ingen verkar ändå bry sig. Endast en person har pratat med mig om hur jag mår, en enda person har orkat lägga sina egna problem bakom sig för att faktiskt lyssna till nån annan. Du vet vem du är. Tack!
Mina vänner ser vad jag har skrivit här i bloggen (Jag ser vilka som besöker), de ser mina statusar på Facebook, de VET att saker och ting inte står rätt till hos mig men ingen bryr sig. Varför låtsas folk som att dom inte vet? om jag säger dom där orden som man alltid gör oavsett hur man mår - "jodå, det är bara bra med mig" Tror dom på det då eller? antaligen inte, men dom är alldeles för lata för att ta reda på mer fakta. Allt för att slippa dras ned i andras bekymmer och problem. Och det är dom personerna som ska kallas vänner... Yeah right!
Visst folk har sina egna problem och man ska alltid tänka på sig själv i första hand MEN man får aldrig glömma av de andra som finns i ens närhet, de behöver också få känna att någon bryr sig. Det gäller att ge och ta!

Ja jag skulle kunna sitta här i en evighet och skriva om detta men jag orkar faktiskt inte. Jag tror jag har fått fram mitt budskap. Jag pekar inte ut någon speciell i detta inlägget. Ni vet själva om det är er jag menar, ta åt er eller skit i det. 

Tankarna snurrar och jag känner mig mycket mer nedstämd än vanligt. Jag vill inte att det ska bli såhär! Men det finns inget jag kan göra åt det och jag förstår inte hur jag ska kunna hantera det. Hur ska jag klara mig utan dig? Varje gång jag hör ditt namn, varje gång någon säger "farmor" och varje gång jag ser en bild på dig sätter sig gråten i halsen på mig.

Du är den som funnits för mig dag och natt sen jag var liten. Du och jag har alltid varit bästa vänner, vi delar så många minnen och vi har en relation till varandra som ingen annan har. Du är mitt allt, älskade farmor.
Att du nu ska flytta så långt ifrån mig och veta att du inte kommer och stannar hos oss i flera dagar med jämna mellanrum gör ont och att jag inte kommer kunna träffa dig på samma sätt längre gör mig så ledsen. Jag är ju van vid att du helt plötsligt står i dörren och överraskar mig med att komma på besök. Jag är ju van vid att kunna dela mornar, dagar och kvällar med dig. Jag är van vid att alltid ha dig i närheten på ett eller annat sätt!
Nu ska du långt, långt bort och vem vet när vi kommer träffas igen. På ett sätt känns det som jag förlorar dig, tänk om det är sista gången vi ses innan du åker? tänk om jag aldrig kommer få se ditt vackra ansikte igen? Jag vill inte tänka dom tankarna, men dom ligger och lurar hela tiden, fast jag gör allt för att förtränga dom.

Jag tror inte det finns någon som förstår hur ont detta gör i mig. Ingen vet hur djup vår relation egentligen är, det vet bara jag och farmor. Vissa kanske tänker "men hon ska ju bara flytta, klart ni kommer ses igen". Ja hon ska bara flytta, men hon ska flytta 140 Mil!! och är man van att ses säkert en gång i månaden i lite längre perioder tar det emot grymt mycket. Jag har ingen mamma, jag har ingen mormor. Jag har min farmor! kanske är det därför jag är så ledsen över detta. Kommer jag inte ha någon nu? Jag vet snart inte vart jag ska ta vägen. Känns inte som det finns nån jag kan prata med om detta heller, för det är ingen som förstår. Även om dom säger att dom gör det. Alla säger just det "Klart ni kommer ses igen" och självklart vill jag tro att det är så. Men man kan inte veta och jag kan inte undgå att tänka att vi kanske inte kommer ses igen. Hon är 84 år och kommer antagligen avsluta sina år där uppe och jag kommer inte få vara delaktig i dom åren. Jag kommer bara få gå runt och sakna henne dagarna i ända. Men en sak vet jag och det är att jag ska göra allt för att få fortsätta vara delaktig i ditt liv, för jag är inte redo att förlora dig än. Det kommer jag aldrig att vara.

Vår relation till varandra kommer aldrig att förändras, du kommer alltid vara den som betyder allt, du kommer alltid vara världens finaste människa och du kommer för alltid ha en plats i mitt hjärta. Jag älskar dig!

Jag saknar farmor som åkte hem igår...
Jag saknar Kim som åkte hem idag...
Jag känner mig så ensam utan er...

Idag var det inte vilken morgon som helst, den började så otroligt bra. Att man kan bli så glad på en sekund.


Jag och Kim bestämde oss för att ha en riktig slappar-morgon. Vi såg på webbtv och myste samtidigt som det knackade på min rumsdörr. In kommer farmor med en jätte bukett blommor!
Det första hon säger är;
"Grattis på födelsedagen!"
Jag blir helt stum, men får snart ur mig "Farmor, jag fyller inte år idag"
Hon småskrattar lite och säger "jag vet..."
Jag börjar skratta lite jag med samtidigt som jag säger "men varför får jag blommor då?"
- "Jag vill ge dig det för att du är så duktig, hjälpsam och snäll." 
Jag ger henne en kram och säger "Tack farmor.."  Samtidigt som jag nästan känner att tårarna kommer. Men jag hejdar mig. Tänk att lite uppskattning kan betyda så mycket. Hon är verkligen världens bästa!

Min älskade lilla farmor, tänk att hon ville överraska mig så, det hade jag aldrig anat.
Jag älskar henne så otroligt mycket, för mig betyder hon allt... ♥

Idag har jag och min andra hälft varit tillsammans i 4 ½ år!

Tiden har verkligen rusat förbi, men det har inte gjort nånting för sålänge den gör det tillsammans med dig är jag lycklig. Alla mina dagar vill jag tillbringa tillsammans med dig, hela mitt liv dela med dig. Det ska alltid vara vi, det bara är så. Det kommer alltid att vara så!
tillsammans har vi den starkaste kärlek som finns och tillsammans är vi lyckligare än någonsin.

Jag älskar dig Kim. Min pojkvän, fästman, bästa vän och själsfrände ♥

Nästan varje dag när man sitter och läser bloggar är det alltid någon som beklagar sig över att de aldrig får några kommentarer. Visst, det är inte alltid så roligt att blogga utan att få nån respons men det handlar också om att man måste ge av sig själv. I nästan alla fall när en person klagar ser man klart och tydligt att den personen aldrig engagerar sig i nån annans blogg heller. Så vad förväntar du dig att få tillbaka? Om du vill ha kommentarer på din blogg måste du ju även kommentera andras! Man kan ju inte bara förvänta sig att få utan att ge...
Sen finns det även dom bloggar som man kommenterar då och då men aldrig får svar tillbaka ifrån. Hur kul är det? Tillslut tröttnar man och slutar kommentera. That´s it!
Sen är det inte meningen att man ska behöva kommentera vartenda inlägg på en blogg. Men om det dyker upp en kommentar, TA DIG TID ATT SVARA PÅ DEN. Man får ju faktiskt visa att man uppskattar att en person läst ens blogg och sedan framfört sin åsikt. Det tycker jag bara är självklart.

Så tänk på det innan du börjar gnälla. Kommentera andras bloggar och kommentera tillbaka när du fått en kommentar från någon! Då kommer du genast få kommentarer tillbaka.


Är det bara jag som tycker såhär eller har ni också uppfattat det så?

Sitter just nu och kollar på Uppdrag granskning och jag känner att jag bara måste få skriva av mig mina tankar och känslor kring det. I vanliga fall brukar jag ta upp flera olika fall som jag skriver om, men detta är enligt mig så starkt att jag väljer att bara skriva om det.

Detta fall handlar om Våldtäkt.

Linnea är en 14 åring tjej som går på Bjästaskolan. I skolan går också Oskar, en 15 åring kille som är mycket populär och har många kompisar på skolan.

En dag vill Oskar att Linnea ska följa med honom in på toaletten, väl där inne våldtar han henne.  Linnea är uppskakad efter händelsen och bestämmer sig för att anmäla honom. Hon vet vad han har gjort och hon vet att hon talar sanning. Men det finns inga vittnet och ingen tror på henne. Inte hennes vänner, inte eleverna på skolan och hon blir även misstrodd av flera vuxna. Allt pga flera olika rykten som spridits. De påstår att hon sagt olika versioner av våldtäkten till alla hon pratat med och att ingenting av det stämmer. Men i själva verket har i princip ingen talat med Linnea själv. Utan alla väljer att tro på rykterna. Alla står på Oskars sida. På internet skriver tuseltals människor flera anklagelser riktade mot Linnea. Det bildas grupper på facebook där man tar Oskars parti och där folk skriver  riktigt fula ord om Linnea. Såsom hora, slyna, fitta, att hon bara ljuger för att tjäna pengar, att hon borde bli våldtagen "på riktigt" samt att hon ska dö.

I ett första förhör med Oskar nekar han till våldtäkten men bara några veckor senare vill han göra ett erkännande och berättar precis samma version av händelsen som Linnea har gjort hela tiden. Ytterligare två veckor senare ändrar han sin version. Nu säger han att Linnea var med på händelsen. Men efter Linneas trovärdiga berättelse och Oskars detaljerade erkännande samt rättsintyg så döms Oskar både i tingsrätten och hovrätten för våldtäkt mot barn.

Efter att Oskar fått sin dom tror Linnea att hon kan återgå till sitt liv och lägga madrömmen bakom sig. Men den har bara börjat. På internet forsätter trakasserierna och fortfarande, trots en fällande dom är det ingen som tror på Linnea. Eleverna på skolan går t.o.m ut i strejk för att frige Oskar. Både på skolan och fritidsgården vill man vara neutral, trots att en dom är satt. Man vill inte ta någons parti.

Två månader efter händelsen är det skolavslutning i kyrkan. Oskar hade då fått besöksförbud mot Linnea och gick inte längre kvar på skolan. Trots det välkommnades han och fick tillåtelse av kyrkan att närvara.  I kyrkan  fick han hyllningar av sina kamrater. De kallade cermonin en tyst demostration till Oskars fördel. Det var ren tur att Linnea inte deltog på skolavslutningen då det hade kunnat sluta i katastrof.

Linnea börjar känna sig allt mer hotat och isolerad. Hon bestämmer sig för att byta skola och flytta 50 mil. Hon, offret tvingas fly. Fly från sin trygghet hon en gång haft i sitt hem, skola osv. Hon tvingass nu börja om och ta tag och leva sitt liv så gott hon kan på en annan ort. Våldtäksmannen fortsätter att hyllas och får stöd.

Samma kväll som skolavslutningen äger rum firar Oskar och hans klasskamrater att skolan är slut. Det dom inte vet är att Oskar ännu en gång hittar sitt offer. Hans barndoms vän, Jennifer. I ett omklädningrum sker ännu en våldtäkt. Han nekar även till våldtäkten men döms i tingsrätten samt hovrätten där man även har DNA bevis och ett flertal vittnet. Trots det är det forfarande ingen som tror att Oskar är skyldig till någon av våldtäkerna. Fortfarande är man beredd att tro på rykterna som verkar ha uppstått för att stanna...



Anledningen till att jag skriver detta är för att jag undrar vart rättvisan finns!? Är det rätt att en flicka på 14 år ska få utstå såhär mycket smutskastning? Att hon inte ska kunna delta på sin skolavslutning, att hon ska tvingas byta skola och flytta hemifrån. Allt detta för att ingen är beredd att tro på henne? Och att det sen sker en till våldtäkt på en stackars flicka borde väl ändå vara droppen? men nejdå, fortfarande är man fast besluten om att våldtäktsmannen är oskyldig. TROTS FÄLLANDE DOM!
Jag kan inte för mitt liv förstå detta. Både ungdomar och vuxna människor borde veta bättre! Ett offer är alltid ett offer och det är aldrig offrets fel...


Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om detta men jag tror jag slutar här. Jag tror ni alla förstår min poäng med detta inlägg.




Jag tycker att ni som inte sett programmet borde se det. Jag tycker även att ni som känner er rörda av detta går med i facebookgruppen där man stödjer Linnea. Det finns även en till facebookgrupp där man vill stoppa "fria Dennis"-gruppens smutskastning av våldtäktsoffer. Dennis är våldtäktsmannens riktiga namn. Gå med och visa ert stöd.

Sitter just nu och har haft ett "Uppdrag granskning-Maraton"
Jag är väldigt djupt insatt i sådana program och jag tycker att dom gör väldigt stor nytta i dagens samhälle. Flera av programmen tror jag får upp ögonen hos flera människor som det drabbar på ett eller annat sätt.
Kalla Fakta är också ett sådant program som är väldigt bra. Jag har tidigare skrivit om några fall som fastnade starkt hos mig efter att ha sett programmen och jag kommer alltid intressera mig för sådana ämnen.
Flera av "fallen" är sånt som aldrig borde ha hänt och sånt som inte får hända. Ändå gör det de och det känns som att ingen gör något åt saken. Att sådana här program spelas in och sänds tror jag är om inte annat en bra början. Nånstans måste det ju börja.. Jag hoppas bara att många kollar på programmen för dom är så lärorika. Här är några av programmen som jag starkt blev berörd av och som jag verkligen tycker ni borde ta del av. 



Första programmet i uppdrag granskning handlar om Marie-louise 60 år som flera gånger varit sjukskriven. Trots det var hon en kvinna som hade en stor jobbanda, hon ville egentligen aldrig gå hemma. Men pga stora psykiska, fysiska problem började få svårt att vara kvar i arbetsmarknaden. Hon sökte därför att få sjukpensionera sig. Ett försäkringsbolag var beredda att sjukskriva henne då läkare uppmanat att hon inte klarar av ett arbete, hon är alldeles för sjuk för det. Psykiska problem som hon inte kan hantera. Tummar som knappt går att använda osv. Ett  annat försäkringbolag valde också att ta tag i ärendet och skickar ut ett brev till Marie-louise där de skriver att hon är fullt kapabel att arbeta och måste ut i arbetslivet. Dagen hon får det brevet tar hon sitt liv...



Ett annat fall de tar upp är tandläkarfusket. Kerstin är en av det drabbade. En dag såg hon i tidningen en annons om en tandläkare som inte hade några väntetider och skulle utföra de tandläkaringrepp som behövdes för en billig summa. Idag har hon inga tänder i vänsteröverkäke. Bara en skruv som hon skulle kunna tugga med i värsta fall. På andra sidan sitter en brygga, mest för syns skull. Bryggan kan hon inte tugga med, då den trillar ut om det är för hårt. Hon är mycket felbehandlad och gjorde tyvärr en felbedömning när hon nappade på den annons som lät så bra i  tidningen. Idag lever hon i skymundan då hon skäms över att inte ha några tänder, idag är soppor det ända hon kan äta...


I ett annat program tas Benmaningföretag som hyr in arbetskraft upp. Är det rätt att man ska vara tillgänglig dynget runt utan att få betalt? I princip kan du aldrig planera in något, du kan inte boka tex ett möte, du kan inte lova någon någonting tex att träffas, du kan inte flytta hemifrån för du vet att efter ett årskontrakt blir du sparkad och får börja om på nytt men framförallt kan du inte styra över din egen vardag för du vet inte om dom ringer och säger att du ska jobba. Familjen blir drabbad, vännerna blir drabbade men framförallt blir man själv väldigt drabbad. Man har inget liv. Man vet att dom när som helst kan ringa och då vet du att du inte kan tacka nej för då går du miste om pengarna och enligt ett avtal får du heller inte tacka nej till ett jobb där de hyr in dig. Du ska vara tillgänglig, flexibel och kunna ta vilket jobb som helst i princip när som helst på dygnet och man får ständigt känna sig utnyttjad. Dom kallar det en "flexibel lösning" men på vems bekostnad?



Att jag inte gillar något av det jag nu sett är nog ganska uppenbart. Finns det någon som anser detta som något bra? Får man verkligen behandla människor såhär? Tror folk att människor inte har några som helst känslor? Att man som ett FÖRSÄKRINGSBOLAG behandlar människor på det viset dom gör är fullkomligt oacceptabelt. Att TANDLÄKARE behandlar sina patienter som om dom vore leksaker som man kan skruva isär och sedan skruva ihop för att sedan vara helt trasiga är helt absurt! Att BEMANINGSFÖRETAG behandlar människor som om vi vore några jävla robotar är helt vansinne! Ska man behöva uppoffra allt man har för att få ett enkelt jävla jobb så man råd att ha mat för dagen? Speciellt i det ämnet känner jag mig extra insatt i då jag själv jobbar som vikarie och ständigt är med om detta. Man får jobb när man behövs och man måste jämt vara tillgänglig och man är inte värd mer än smuts känns det som. Fyfan för det här!

Dagen började riktigt segt idag. När Kims klocka ringde klockan 6 imorse vägrade jag öppna ögonen. Måndags mornar är aldrig roliga. Kim gick iallfall upp och gjorde sig iordning för att åka till jobbet. Han kom även tillbaka till sägen och vilade en stund innan han åkte iväg. Mysigt!
Jag somnade om och vaknade alldeles för sent. Men jag antar att man måste få sova ut ibland. Speciellt när jag alltid ska ha massa jobbiga tankar som spökar varje gång jag ska sova eller somna om. Hatar det och vill att dom ska försvinna nu! Jag fråga mig själv hela tiden varför du fortfarande är kvar i mitt liv? Jag hatar dig och du kommer aldrig få ta över mig! Nån gång kommer du vara ute ur mitt liv och då är det jag som har segrat!

Ja vad ska man säga. Egentligen skulle jag vilja skriva av mig allt jobbigt. Få ur mig allt som ligger där och tränger. Men jag vet inte om jag orkar ta itu med det. Det är alltid lika jobbigt och jag hatar dessa förbannade tårar.

Äsch nu skriver jag massa tråkigt igen. Det är inte det jag vill att min blogg är till för, men ibland blir det bara så. Nu ska jag försöka lägga det jobbiga åt sidan och försöka sysselsätta mig.

Idag är ingen bra dag. Det är alldeles för mycket jobbiga tankar som snurrar i mitt huvud. Just nu vill jag bara dra täcket över huvudet och försvinna! Jag hatar det här...

Nyss stod jag och kollade mig i badrumspegeln när jag som vanligt rengjorde och smörjde in ansiktet. För ett ögonblick for en tanke genom huvudet. "Jag ser ju ganska söt ut" tänkte jag med ett leende.

När jag var klar gick jag in i sovrummet för att ta på mig kläder då jag som vanligt ser hur hela jag ser ut i helkroppsspegeln. Genast ändras mitt ansiktsuttryck och jag kommer på mig själv att säga högt "fan va ful jag är"

Tänk att en tanke kan ändras på bara några sekunder. Och ett leende bli till två sorgsna ögon på ett ögonblick. Tyvärr är det ju faktiskt ett sånt här bergodalbane-tänk jag har hela tiden, inte konstigt att mitt självförtroende ser ut som det gör...



Nu ska jag ut och ta en promenad!

Nu ligger du på Borås sjukhus, du är trött och har ont. En tår rinner på min kind. Jag hatar att du ligger där. Jag vill vara hos dig. Jag vill hålla om dig och lindra din smärta... När du har ont har jag lika ont och när du lider, lider jag med dig. För mig är du allt, för mig är du den finaste människan på jorden. Älskade farmor kom hem, jag saknar dig så...

Måste börja med att säga att middagen igår var så otroligt god! precis som jag visste att den skulle vara. Så tusen tack Mona och Tommy!


Idag har varit en riktigt slappdag, en välbehövlig sådan. Vi har farit och flängt hela tiden, överallt känns det som. Så sängen har och är en helig plats idag.

Imorgon börjar jag jobba och det känns både positivs och negativt. Självklart känns det skönt att få ett jobb, det gör det alltid. Men att komma till ett nytt ställe, med ny personal och nya barn att lära känna är inte det lättaste. Jag brukar ha väldigt lätt för att lära känna nya människor, men det känns som det har blivit jobbigare och jobbigare konstigt nog. Personalen går bra men det är barnen som är det svåra. Dom är svåra att komma nära inpå och man får självklart kämpa lite mer för dom. För mig är det alltid viktigast att barnen har det bra. Och det känns som, när man kommer in som vikarie att man förstör någonting. Det är svårt att förklara, men man ser på barnen att det är jobbigt för dom. De frågar vart fröken är, Vem jag är osv osv... De är säkerligen mycket som snurrar i deras lilla små huvuden. Och jag som är så känslig i mig själv tycker sånt är väldigt jobbigt också. Både att sätta sån himla press på sig själv att "vara den bästa vikarien dom har haft" och att barnen ska må så bra som möjligt utan deras "ordinarie fröken" är faktiskt ganska jobbigt i vissa fall. Men men, nu grubblar jag mycket som vanligt. Jag får hoppas att det går bra (vilket det säkerligen gör, det är bara det att jag tvivlar på mig själv) så mår jag säkert bättre sen igen.

Nu ska jag återgå till min sköna position i sängen under mitt varma täcke!
vi hörs!

Just nu är ingenting som det ska vara, Det är rent åt helvete. Det som jag absolut inte ville skulle hända hände och jag är så otroligt ledsen hela tiden. I över fem nätter har jag inte kunnat sova. Tankarna tar över mitt psyke och jag känner mig maktlös. Varje dag bär jag på känslan att det är en dag närmare, närmare mammas årsdag som är imorgon den 15 december. Det hugger mig i ryggen och det plågar mig. Huvudet värker och bägaren håller på att rinna över. Jag är konstant ledsen. Men jag visar det inte, inte för någon. Det är samma visa varje gång. Det är den dagen då jag minns tillbaka, då jag minns hur jag kramade min mamma och sa "vi ses imorgon" Det är den dagen som skulle visa sig vara sista gången jag fick vara i hennes varma famn och känna hennes andetag andas i takt med mina. Jag saknar min mamma, nåt så innerligt och jag önskar mer än allt annat att våra liv hade sett annorlunda ut. Du var mitt allt. Du och jag var ett. Det var du och jag som kämpade in i det sista. Det var du som räddade mitt liv. Nu finns du inte hos mig och jag önskar jag kunde ha räddat ditt... 

God jul mamma, min ängel. 


Det är inte bara detta som tynger min kropp och min själ, mitt hjärta och mitt psyke. Min dator har kraschat och alla mina bilder, alla mina minnen kan vara borta för evigt. Jag är så innerligt ledsen över detta. Tänk om jag aldrig kan få dom tillbaka. Det är ingenting man bara kan göra om, det kommer aldrig åter. Fan va jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden. Varför gjorde jag inte det som jag hade tänkt göra i flera dagar, hur fan kunde jag vara så dum? Jag hatar mig själv just nu och det finns inget som någon kan göra för att ändra på det. Jag låter istället tårarna rinna tills jag somnar och slutar tänka för en stund...

Tårarna har runnit konstant i ca två timmar nu, det bränner på mina kinder och jag hatar det. Jävla tårar!!


Jag kan börja med att säga: Jag visste det! Jag kände det på mig, kunde bara inte avgöra när det skulle komma. Nånstans borde jag förstått att min lycka skulle vända sig emot mig, som ett bakslag. Jag menar, varför skulle jag få vara lycklig och glad för en gång skull?

Att jag vunnit några tävlingar, att jag fått umgås med min vän Carro och hennes familj som verkligen får mig att bli så glad, att jag fått lite jobb så jag får pengar, att jag för en gångs skulle känt mig mycket gladare än på länge. Jag borde förstått att det bara skulle vara för en liten stund. Jag är så arg på mig själv, hur kunde jag vara så dum?
När pappa ringde mig för en stund sen fick jag kämpa för att tårarna skulle sluta rinna. (Han kunde ju inte få höra att jag var ledsen) Men jag antar att han förstod ändå, det hörde jag. Men jag är glad att han inte fortsatte fråga om det. Klarar helt enkelt inte av att prata i telefon när jag är så ledsen. Stackars pappa. Han bryr sig så mycket om andra när han själv har det tufft, nu tuffare än vanligt. Det var så jäkla jobbigt att få höra det fruktansvärda som har hänt och det gör såklart att allt bara blir ännu jobbigare och jag blir ännu mer ledsen. Hur mycket ska han behöva utstå? Hans smärta är min smärta.. Jag är så ledsen för din skull pappa. Fan också..

Min syster frågar också vad som har hänt. Men vad ska jag svara? "Det gamla vanliga"? Jag saknar min syster så jäkla mycket, jag saknar att få umgås med henne så som bara systrar gör och jag önskar att allt var annorlunda, gud vad jag önskar det! Jag önskar att jag kunde ringa henne när jag har det jobbigt och bara gråta ut. Att jag kunde få umgås med henne när jag ville. Men det kan jag inte, för hon har det lika jobbigt och jag vill inte belasta henne med mer. Jag vet att hon har sagt att det bara är att ringa och att hon alltid finns där för mig. men det är inte bara att göra det. Jag kan inte!! Hur mycket jag än vill så kommer jag inte belasta dig med all min skit. Jag önskar att det var du & jag, alltid. Och inte bara ibland pga vissa omständigheter. Men det kommer aldrig bli så...  

Jag saknar även min underbara och bästa vän Carro så otroligt mycket! så mycket att jag flera gånger har gråtit innan jag somnat på kvällen. Alla våra minnen, alla våra fina stunder, alla våra skratt. Det var alltid du&jag, det var som om vi satt ihop. Nu har du en familj att ta hand om, en underbar dotter som du ska vara så stolt över. Ditt allt här i världen. Henne har du och kommer du följa genom hela hennes uppväxt. Du kommer se henne ta sina första steg, säga sina första ord. Börja i förskolan sedan börja skolan, för att sedan bli vuxen och ta sina egna kliv ut i livet. Du om någon är värd denna lycka så mycket! Och jag menar det verkligen, av hela mitt hjärta. Hur dum och klantig jag än kan vara så menar jag aldrig dig nåt illa. Jag skulle aldrig göra dig illa med flit! Du är min allra bästa vän och jag vill aldrig förlora dig, det vet du. Jag har sakt det tusen gånger. Jag hoppas att jag har en lika stor plats i ditt hjärta som du har i mitt och jag önskar att vi en dag kan få tillbaka det vi en gång hade...

Funderade länge innan jag började skriva om jag skulle göra det. Alla säger att jag ska göra det när jag är ledsen, men sen vet jag också att flera tror att söker nån slags uppmärksamhet eller vafan dom menar. Precis som att jag fläker ut mig och visar (skriver) att jag är ledsen bara för att få uppmärksamhet? Tror dom det får dom fan göra det. Jag skriver för att få lätta på trycket, hade ni känt detsamma hade ni gjort samma sak. Tro mig!

Jag vet att jag kan uttrycka mig dumt ibland! jag vet att jag säger saker som jag tycker utan att tänka efter om den jag pratar med tycker samma sak. Men det borde jag väl få göra? Ska jag behöva ha dåligt samvete för att jag tycker och tänker helt annat? Jag vet inte.. Det har hänt flera gånger och varje gång mår jag dåligt över det. Men jag kanske borde vara helt tyst istället och bara hålla med. Då blir nog bäst så för det är aldrig min mening att såra. Aldrig! Om det är det ända sättet att inte göra det på så tar jag hellre det till mig och är tyst istället.


Jag vet inte varför men det känns som att jag håller på att förlora alla jag tycker om och det krossar mitt hjärta i tusen bitar... Om jag nu på nåt sätt har gjort er illa, så har det aldrig varit min mening att såra er...



Det är ingen röd tråd genom detta förbannade inlägg, men jag skiter i det. Jag bara skriver. Jag vet inte ens vad jag har skrivit. När jag läser igenom det själv kommer jag väl ångra allt jag skrev. Men just nu struntar jag i det. Just nu måste jag få vara jag.






(Ett bra tag efter jag skrivit allt utan att publicera):

Nu ringde pappa igen, han var tydligen väldigt orolig och det gick inte att hålla emot tårarna längre, nu rann tårarna i ett samtidigt som jag försökte förklara varför. Han förstod mig och hade mångra bra svar. Tyvärr ser han nog lite lätt på det. tex säger han att jag inte ska tänka så mycket och inte ta åt mig sånt jag inte kan påverka, utan lägga allt sånt åt sidan. Visst är det sant men hur lätt är det när man är som jag? som tänker och grubblar på allt... Jag får försöka jobba med det, för jag vet att han har rätt.


Nu svider det så satans mycket på kinderna att jag måste gå och tvätta av ansiktet. Vet inte när jag skriver igen, jag vill må bättre först och inte fylla bloggen med såna här patetiska inlägg...