Tårarna har runnit konstant i ca två timmar nu, det bränner på mina kinder och jag hatar det. Jävla tårar!!


Jag kan börja med att säga: Jag visste det! Jag kände det på mig, kunde bara inte avgöra när det skulle komma. Nånstans borde jag förstått att min lycka skulle vända sig emot mig, som ett bakslag. Jag menar, varför skulle jag få vara lycklig och glad för en gång skull?

Att jag vunnit några tävlingar, att jag fått umgås med min vän Carro och hennes familj som verkligen får mig att bli så glad, att jag fått lite jobb så jag får pengar, att jag för en gångs skulle känt mig mycket gladare än på länge. Jag borde förstått att det bara skulle vara för en liten stund. Jag är så arg på mig själv, hur kunde jag vara så dum?
När pappa ringde mig för en stund sen fick jag kämpa för att tårarna skulle sluta rinna. (Han kunde ju inte få höra att jag var ledsen) Men jag antar att han förstod ändå, det hörde jag. Men jag är glad att han inte fortsatte fråga om det. Klarar helt enkelt inte av att prata i telefon när jag är så ledsen. Stackars pappa. Han bryr sig så mycket om andra när han själv har det tufft, nu tuffare än vanligt. Det var så jäkla jobbigt att få höra det fruktansvärda som har hänt och det gör såklart att allt bara blir ännu jobbigare och jag blir ännu mer ledsen. Hur mycket ska han behöva utstå? Hans smärta är min smärta.. Jag är så ledsen för din skull pappa. Fan också..

Min syster frågar också vad som har hänt. Men vad ska jag svara? "Det gamla vanliga"? Jag saknar min syster så jäkla mycket, jag saknar att få umgås med henne så som bara systrar gör och jag önskar att allt var annorlunda, gud vad jag önskar det! Jag önskar att jag kunde ringa henne när jag har det jobbigt och bara gråta ut. Att jag kunde få umgås med henne när jag ville. Men det kan jag inte, för hon har det lika jobbigt och jag vill inte belasta henne med mer. Jag vet att hon har sagt att det bara är att ringa och att hon alltid finns där för mig. men det är inte bara att göra det. Jag kan inte!! Hur mycket jag än vill så kommer jag inte belasta dig med all min skit. Jag önskar att det var du & jag, alltid. Och inte bara ibland pga vissa omständigheter. Men det kommer aldrig bli så...  

Jag saknar även min underbara och bästa vän Carro så otroligt mycket! så mycket att jag flera gånger har gråtit innan jag somnat på kvällen. Alla våra minnen, alla våra fina stunder, alla våra skratt. Det var alltid du&jag, det var som om vi satt ihop. Nu har du en familj att ta hand om, en underbar dotter som du ska vara så stolt över. Ditt allt här i världen. Henne har du och kommer du följa genom hela hennes uppväxt. Du kommer se henne ta sina första steg, säga sina första ord. Börja i förskolan sedan börja skolan, för att sedan bli vuxen och ta sina egna kliv ut i livet. Du om någon är värd denna lycka så mycket! Och jag menar det verkligen, av hela mitt hjärta. Hur dum och klantig jag än kan vara så menar jag aldrig dig nåt illa. Jag skulle aldrig göra dig illa med flit! Du är min allra bästa vän och jag vill aldrig förlora dig, det vet du. Jag har sakt det tusen gånger. Jag hoppas att jag har en lika stor plats i ditt hjärta som du har i mitt och jag önskar att vi en dag kan få tillbaka det vi en gång hade...

Funderade länge innan jag började skriva om jag skulle göra det. Alla säger att jag ska göra det när jag är ledsen, men sen vet jag också att flera tror att söker nån slags uppmärksamhet eller vafan dom menar. Precis som att jag fläker ut mig och visar (skriver) att jag är ledsen bara för att få uppmärksamhet? Tror dom det får dom fan göra det. Jag skriver för att få lätta på trycket, hade ni känt detsamma hade ni gjort samma sak. Tro mig!

Jag vet att jag kan uttrycka mig dumt ibland! jag vet att jag säger saker som jag tycker utan att tänka efter om den jag pratar med tycker samma sak. Men det borde jag väl få göra? Ska jag behöva ha dåligt samvete för att jag tycker och tänker helt annat? Jag vet inte.. Det har hänt flera gånger och varje gång mår jag dåligt över det. Men jag kanske borde vara helt tyst istället och bara hålla med. Då blir nog bäst så för det är aldrig min mening att såra. Aldrig! Om det är det ända sättet att inte göra det på så tar jag hellre det till mig och är tyst istället.


Jag vet inte varför men det känns som att jag håller på att förlora alla jag tycker om och det krossar mitt hjärta i tusen bitar... Om jag nu på nåt sätt har gjort er illa, så har det aldrig varit min mening att såra er...



Det är ingen röd tråd genom detta förbannade inlägg, men jag skiter i det. Jag bara skriver. Jag vet inte ens vad jag har skrivit. När jag läser igenom det själv kommer jag väl ångra allt jag skrev. Men just nu struntar jag i det. Just nu måste jag få vara jag.






(Ett bra tag efter jag skrivit allt utan att publicera):

Nu ringde pappa igen, han var tydligen väldigt orolig och det gick inte att hålla emot tårarna längre, nu rann tårarna i ett samtidigt som jag försökte förklara varför. Han förstod mig och hade mångra bra svar. Tyvärr ser han nog lite lätt på det. tex säger han att jag inte ska tänka så mycket och inte ta åt mig sånt jag inte kan påverka, utan lägga allt sånt åt sidan. Visst är det sant men hur lätt är det när man är som jag? som tänker och grubblar på allt... Jag får försöka jobba med det, för jag vet att han har rätt.


Nu svider det så satans mycket på kinderna att jag måste gå och tvätta av ansiktet. Vet inte när jag skriver igen, jag vill må bättre först och inte fylla bloggen med såna här patetiska inlägg...