Tankarna snurrar och jag känner mig mycket mer nedstämd än vanligt. Jag vill inte att det ska bli såhär! Men det finns inget jag kan göra åt det och jag förstår inte hur jag ska kunna hantera det. Hur ska jag klara mig utan dig? Varje gång jag hör ditt namn, varje gång någon säger "farmor" och varje gång jag ser en bild på dig sätter sig gråten i halsen på mig.

Du är den som funnits för mig dag och natt sen jag var liten. Du och jag har alltid varit bästa vänner, vi delar så många minnen och vi har en relation till varandra som ingen annan har. Du är mitt allt, älskade farmor.
Att du nu ska flytta så långt ifrån mig och veta att du inte kommer och stannar hos oss i flera dagar med jämna mellanrum gör ont och att jag inte kommer kunna träffa dig på samma sätt längre gör mig så ledsen. Jag är ju van vid att du helt plötsligt står i dörren och överraskar mig med att komma på besök. Jag är ju van vid att kunna dela mornar, dagar och kvällar med dig. Jag är van vid att alltid ha dig i närheten på ett eller annat sätt!
Nu ska du långt, långt bort och vem vet när vi kommer träffas igen. På ett sätt känns det som jag förlorar dig, tänk om det är sista gången vi ses innan du åker? tänk om jag aldrig kommer få se ditt vackra ansikte igen? Jag vill inte tänka dom tankarna, men dom ligger och lurar hela tiden, fast jag gör allt för att förtränga dom.

Jag tror inte det finns någon som förstår hur ont detta gör i mig. Ingen vet hur djup vår relation egentligen är, det vet bara jag och farmor. Vissa kanske tänker "men hon ska ju bara flytta, klart ni kommer ses igen". Ja hon ska bara flytta, men hon ska flytta 140 Mil!! och är man van att ses säkert en gång i månaden i lite längre perioder tar det emot grymt mycket. Jag har ingen mamma, jag har ingen mormor. Jag har min farmor! kanske är det därför jag är så ledsen över detta. Kommer jag inte ha någon nu? Jag vet snart inte vart jag ska ta vägen. Känns inte som det finns nån jag kan prata med om detta heller, för det är ingen som förstår. Även om dom säger att dom gör det. Alla säger just det "Klart ni kommer ses igen" och självklart vill jag tro att det är så. Men man kan inte veta och jag kan inte undgå att tänka att vi kanske inte kommer ses igen. Hon är 84 år och kommer antagligen avsluta sina år där uppe och jag kommer inte få vara delaktig i dom åren. Jag kommer bara få gå runt och sakna henne dagarna i ända. Men en sak vet jag och det är att jag ska göra allt för att få fortsätta vara delaktig i ditt liv, för jag är inte redo att förlora dig än. Det kommer jag aldrig att vara.

Vår relation till varandra kommer aldrig att förändras, du kommer alltid vara den som betyder allt, du kommer alltid vara världens finaste människa och du kommer för alltid ha en plats i mitt hjärta. Jag älskar dig!