Borde jag inte vara glad?
Fick just ett telefon samtal, från chefen på förskolan där jag brukar jobba. Hon gav mig jobb tre dagar nästa vecka. Det är alltid något eftersom jag inte jobbar på två månader nu... Men samtidigt som jag är glad att jag fick jobb så har jag någon konstig känsla i magen som inte känns bra. Borde jag inte vara gladare? Känns typ som "aja, jag tar det, för jag måste ju." så ska det väl inte kännas? Det ska väl snarare vara "Jippi, jag fick jobb!!" Jag fattar inte detta.. Vad är det som gör att jag känner såhär? Fan...
Hur ska jag ta mig vidare?
Jag har fått flera frågor angående min viktnedgång. "hur går det?" "har du gått ner nåt?" osv..
Rent ut sagt så vet jag inte hur det går.
Dom två första veckorna var dom allra lättaste, tro det eller ej. Jag har en känsla av att det beror på att jag var så jäkla taggad. Sen när jag såg att det började röra sig neråt på vågen blev jag ännu gladare. minus 2 kilo stod det. nu står det minus 1 kilo...
Men nånstans där på vägen kändes allt bara förjävligt, det tog bara stop. Jag fuskade genom att ta EN godis, sen blev det EN liten bullbit, ETT glas läsk osv.. (inte samma dag dock) Och idag åt jag en pizza, helvete!
Det konstiga är att mitt sug har kommit nu när det gått över 3 veckor. Antagligen beror det på att jag har börjat "tänka" mer på alla godsaker. Innan låg mitt "tänk" enbart på att låta bli.
Det är inte så att jag slutat helt med detta, men det känns som att motivationen börjar rinna ut i sanden. Jag tänker fortfarande på detta konstant och varje gång jag fuskar, får jag vädligt dåligt samvete. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska göra just nu. Många säger att det bara är att kämpa på, men hur??
Jag ställer mig hela tiden frågan varför jag tex fuskar när jag såg dom goda resultaten på vågen? Vad fick mig att ta den där godisen när jag såg att allt kämpande faktiskt lönade sig? Jag vet inte...
Någon som vet hur jag ska ta mig vidare? mår verkligen skit just nu...
För att försöka höja mitt självförtroende lite, som just nu ligger totalt på botten. Tänker jag göra nåt jag ALDRIG gjort innan. Lägga ut en helkroppsbild. Usch, jag ryser i hela kroppen när jag skriver det. Jag vet faktiskt inte om jag vågar, jag vet att det är flera som kommer skratta och tycka jag ser så jävla tjock ut, för det är det jag är. (tur att tunikan gör så att man inte ser alla jävla fettvalkar) Men jag måste! För min egen skull..
Snart känner jag att tårarna börjar komma, bäst jag slutar skriva och klickar på knappen "publicera" innan jag ändrar mig och tar bort bilden.
Rent ut sagt så vet jag inte hur det går.
Dom två första veckorna var dom allra lättaste, tro det eller ej. Jag har en känsla av att det beror på att jag var så jäkla taggad. Sen när jag såg att det började röra sig neråt på vågen blev jag ännu gladare. minus 2 kilo stod det. nu står det minus 1 kilo...
Men nånstans där på vägen kändes allt bara förjävligt, det tog bara stop. Jag fuskade genom att ta EN godis, sen blev det EN liten bullbit, ETT glas läsk osv.. (inte samma dag dock) Och idag åt jag en pizza, helvete!
Det konstiga är att mitt sug har kommit nu när det gått över 3 veckor. Antagligen beror det på att jag har börjat "tänka" mer på alla godsaker. Innan låg mitt "tänk" enbart på att låta bli.
Det är inte så att jag slutat helt med detta, men det känns som att motivationen börjar rinna ut i sanden. Jag tänker fortfarande på detta konstant och varje gång jag fuskar, får jag vädligt dåligt samvete. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska göra just nu. Många säger att det bara är att kämpa på, men hur??
Jag ställer mig hela tiden frågan varför jag tex fuskar när jag såg dom goda resultaten på vågen? Vad fick mig att ta den där godisen när jag såg att allt kämpande faktiskt lönade sig? Jag vet inte...
Någon som vet hur jag ska ta mig vidare? mår verkligen skit just nu...
För att försöka höja mitt självförtroende lite, som just nu ligger totalt på botten. Tänker jag göra nåt jag ALDRIG gjort innan. Lägga ut en helkroppsbild. Usch, jag ryser i hela kroppen när jag skriver det. Jag vet faktiskt inte om jag vågar, jag vet att det är flera som kommer skratta och tycka jag ser så jävla tjock ut, för det är det jag är. (tur att tunikan gör så att man inte ser alla jävla fettvalkar) Men jag måste! För min egen skull..
Snart känner jag att tårarna börjar komma, bäst jag slutar skriva och klickar på knappen "publicera" innan jag ändrar mig och tar bort bilden.
Min vikthistoria.
Jag ska ta och berätta något som verkligen både känns väldigt jobbigt och tungt men samtidigt lättande. Det är som sagt ett väldigt känsligt ämne så jag kommer inte berätta allt jättedetaljerat. Och utöver det jag skriver finns det massa annat grundläggande men det är inget jag vill ta upp här, inte än iallafall.
Så länge jag kan minnas har jag varit överviktig, ungefär sen jag var 5 år. Jag minns att man gjorde allt för att få reda på vad orsaken var till dettta. Jag fick göra massa kissprover och annat men ingenting kunde de hitta som var fel. De sa bara att man skulle hålla lite koll över mitt matintag. Detta tror jag var väldigt jobbigt för mina föräldrar att ständigt behöva tänka på. Ingen vill väl att ens barn ska vara överviktig och samtidigt hade jag 4 syskon, där ingen var överviktig, och hur lätt är det då att neka ett barn mer mat, eller en godis. Jag tror iallafall att detta var väldigt svårt för dom. så jag klandrar dom inte.
Åren gick och det blev inte bättre. Jag minns när jag gick i lågstadiet att jag en gång skulle hämta mer mat i bamba, då min fröken plötsligt kommer fram till mig och säger att jag inte fick ta mer. För jag måste tänka på vad jag stoppar i mig.
Det var den gången det riktigt högg till i hjärtat på mig. Jag var 8 år och fick inte äta som andra barn. Jag var tjock! Jag minns hur de andra stirrade på mig när hon kom fram till mig och jag minns hur mycket jag skämdes. Sen den dagen hade jag jättesvårt för att ens gå fram och ta mat utan att känna allas blickar i ryggen. Sen den dagen och än idag har jag jättesvårt att äta inför andra. Det spelar ingen roll om det är hemma hos folk eller ute på stan. Jag känner ständigt blickarna i ryggen som säger "Kolla hur mycket hon äter" "Borde hon verkligen äta sånt" osv..
Jag blev aldrig mobbad i skolan. Jag hade en underbar klass i hela grúndskolan som var min familj. Det var mina bröder och systrar och jag älskar dom än idag. De människorna var det finaste jag hade under min barndom, jag längtade varje dag efter att få gå till skolan. Där kände jag mig trygg och där blev jag accepterad för den jag var.
Några år gick och pratade jag mycket med skolsköterskan och hon erbjöd sig att kontakta en dietist. Men det blev aldrig av. Det var synd tyckte jag, för det kanske hade varit min räddning.
När jag började i sjätte klass hände något som jag aldrig trodde skulle hända mig, min älskade mamma gick bort och jag visste inte hur jag skulle hantera det. Jag blev djupt deprimerad och matintaget blev större. Jag hade fortfarande min underbara klass som fanns för mig och stöttade mig, då mer än någonsin. Det är jag väldigt tacksam för.
När jag sedan skulle sluta nian rasade min värld samman. Jag skulle förlora min underbara klass, min familj och jag visste inte hur jag skulle klara mig utan dom, jag grät hela den dagen och flera dagar efter. Gud va jag saknar dom!
Jag kom in på gymnasiet. På barn&fritidsprogramet. Jag kände inte någon och jag kände mig väldigt ensam. Första dagen kom och jag var väldigt nervös. När jag tog steget innanför klassrumsdörren var det första jag tänkte på att jag bara skulle gå i en klass med tjejer (och fyra killar) Det var min mardröm. Nu skulle jag bli den fula ankungen i klassen. För alla de andra tjejerna var så fina. Och dom såg så lyckliga ut allihop.
Jag kom rätt snabbt in i klassen, vilket jag inte trodde från början. Jag höll mig ganska centralt. Jag gillar att lära känna många och inte bara hålla mig till en och samma person. Så jag försökte så gott jag kunde visa alla vem jag var. Om jag lyckades vet jag inte, men jag försökte. Tillslut började en tjej i klassen som kom att bli min bästa vän. Det blev hon och jag, men samtidigt ville jag inte känna mig instängd. Så jag gick ibland och pratade med några i klassen som satt vid ett bord, för att visa att jag tyckte om dom också. Jag tyckte det kändes bra.
år 2005 träffade jag min prins, min underbara Kim som jag älskar över allt annat i hela världen. Han blev mitt allt och det kunde ingen ta ifrån mig. Jag var nu den lyckligaste i hela världen! Och då kom fällan. Jag var lycklig, och då var det väl en självklarhet att något skulle drabba mig under vägen. Nämligen vikten. Det blev många myskvällar och mycket annat som gjorde att jag gick upp i vikt. Sen jag träffade kim har jag gått upp 15 kilo...tro det eller ej.
Eftersom jag haft det relativt lätt så har jag aldrig mått jättedåligt över att vara överviktig. Eftersom jag har haft folk som tagit mig för den jag är så har det varit svårt för mig att känna mig jättetjock och jätteful. Ända tills nu...
Jag har slutat gymnasiet sedan två år tillbaka, jag har inget fast jobb och´jag mår allmänt dåligt pga vissa saker. Min vikt har kommit ikapp mig och jag mår skit av det rent ut sagt. Jag märker hur lite jag orkar, att jag blir andfådd av minsta lilla, att jag skäms när jag går med kim på stan för att jag ser allas blickar, och för att jag ser att jag är annorlunda.
För tre dagar sen så bestämde jag mig för att ta tag i detta. Jag har inte ätit något något bröd, druckit någon mjölk eller ätit nåt annat onyttigt på tre dagar. Och för mig är det stort! Detta var något som var vardagsmat för mig innan.
Jag har lovat mig själv att försöka med detta, om jag lyckas vet jag inte, men jag ska försöka, jag ska kämpa.
Jag följer en underbar blogg som hjälper mig mycket med detta. Jag blev så rörd av hennes berättelse så jag var tvungen att ge henne en kommentar. Hon valde då att publicera min kommentar på hennes blogg och det gjorde mig så glad, det gör mig glad att göra andra glada, det krävs inte mycket, ibland räcker det med några ord. Och kan jag ge dom orden så gör jag gärna det. Jag ser verkligen upp till henne och just nu är hon min stora inspirationskälla. Hon är helt fantastiskt duktig och verkar vara en väldigt fin och glad människa. Hennes blogg kommer jag följa dagligen i min kamp för att gå ner i vikt. Tack Anna!
Uppdrag granskning - Mirakeltanten Gulli.
Många vet att jag älskar att kolla på dokumentärer. Speicellt då program som Kalla Fakta, uppdrag granskning osv.
Jag har i tidigare inlägg skrivit om några fall som visats i Kalla Fakta och tänker nu skriva om ett fall ur Uppdrag granskning. Nämligen om Mirakeltanten Gulli. 78 år.
Gulli gick från att vara en aktiv pensionär till nåt som skulle förstöra 11 år av hennes liv.
Hon led av sjukdomen epilepsi och efter ett anfall som ledde till att hon fick åka in till sjukhus började hennes resa. Läkarna beslutade att ge Gulli Ergenyl mot sin epilepsi men efter att hon återigen fått flera epilepsianfall bestämde de sig för att öka doseringen. Det ledde till att Gulli blev allt sämre - Hon blev glömsk, förvirrad, deprimerad och gick ner i vikt. Hon skickades mellan olika neurologer som skulle behandla hennes epilepsi och andra läkare som skulle behandla hennes andra krämpor. Men tre år efter första anfallet beslöt de sig för att ändra medicinen till Lamictal. Och denna gången blev Gulli snabbt väldigt mycket sämre. Utöver att hon var glömsk, deprimerad och förvirrad blev hon nu aggressiv, ramlade och var mycket trött. Det gick inte att känna igen Gulli.
På Gullis vårdcentral misstänkte man att det var biverkningar från medcinen som gjorde henne så dålig, de noterades t.o.m 4 gånger i hennes journal men inget gjordes åt det, de ansåg att det hängde på Gulli själv att ta upp det. Gulli som då var en glömsk virrig patiens. Ävens Gullis anhöriga framförde sina åsikter om biverkningarna men neourologerna avfärdade det som tänkbar orsak till hennes insjuknande. Ändå står det på förpackningen att biverkningar på hennes epilepsimediciner kan ge "förvirring" och på medicinen Ergenyl står det tydligt att en biverkning kan ge "övergående demensliknande tillstånd"
Efter sex år försvann Gullis epilepsi men hon var fortfarande lika dålig, hon kunde inte ta hand om sig själv och hon kunde inte prata. hon var näst intill dement enligt neuroligerna, de var de fast beslutna om och de bestämde att behandla henne därefter. Hon fick flytta till dementboende och även doseras med fler mediciner. Efter fyra år på dementboendet var hon nu så dålig att hon inte ens kunde svälja sina egna mediciner. Och det skulle komma att bli hennes räddning.
Efter fem dagar utan medicinerna kunde Gulli prata och göra sina egna behov helt själv. Hon ringde t.o.m sin dotter som hon inte hade pratat med sen 2003. Ingen kunde tro att det som nu hänt var sant. Tills den dagen hon återigen tvingades börja med medicinerna. Hon blev snabbt sjuk på nytt och det var först då som läkarna började förstå att det var biverkningarna av medicinen som hade gjort Gulli så sjuk. De bestämde då att ta bort medicinerna helt och Gullis liv började om på nytt. Men - 11 år av hennes liv var nu borta.
Nu lever Gulli som vilken annan som helst. Det mesta handlar om att ta igen de 11 åren som gick förlorade till medicinerna. Men hon går på teater, läser, lyssnar på musik och umgås med sina nära.
Hennes medverkan i detta program var främst att kunna hjälpa andra så de inte drabbas av samma sak som hon själv drabbades av.
Besök gärna uppdrag gransknings hemsida och läs mer om detta.
Anledningen till att jag skriver detta är för att jag blir så berörd och upprörd av detta. Jag förstår inte hur något sånt här kan få hända. Jag kan inte förstå att läkarna inte har mer kunskap om det som de jobbar med och jag förstår inte hur man bara kan se på när en människa bara blir sjukare och sjukare utan att göra nåt åt det. Att bara fastställa diagnosen demens utan att ens försöka lista ut någon annan anledning till hennes insjuknande gör mig så jävla arg. Och när det sedan står vilka biverkningar som medicinerna hon får ger, utan att de vet om det , eller ens orkar kolla upp det är för mig helt ofattbart.
Jag lider med hennes familj och med Gulli som har fått utså detta och jag önskar henne allt gott i framtiden.
Jag har i tidigare inlägg skrivit om några fall som visats i Kalla Fakta och tänker nu skriva om ett fall ur Uppdrag granskning. Nämligen om Mirakeltanten Gulli. 78 år.
Gulli gick från att vara en aktiv pensionär till nåt som skulle förstöra 11 år av hennes liv.
Hon led av sjukdomen epilepsi och efter ett anfall som ledde till att hon fick åka in till sjukhus började hennes resa. Läkarna beslutade att ge Gulli Ergenyl mot sin epilepsi men efter att hon återigen fått flera epilepsianfall bestämde de sig för att öka doseringen. Det ledde till att Gulli blev allt sämre - Hon blev glömsk, förvirrad, deprimerad och gick ner i vikt. Hon skickades mellan olika neurologer som skulle behandla hennes epilepsi och andra läkare som skulle behandla hennes andra krämpor. Men tre år efter första anfallet beslöt de sig för att ändra medicinen till Lamictal. Och denna gången blev Gulli snabbt väldigt mycket sämre. Utöver att hon var glömsk, deprimerad och förvirrad blev hon nu aggressiv, ramlade och var mycket trött. Det gick inte att känna igen Gulli.
På Gullis vårdcentral misstänkte man att det var biverkningar från medcinen som gjorde henne så dålig, de noterades t.o.m 4 gånger i hennes journal men inget gjordes åt det, de ansåg att det hängde på Gulli själv att ta upp det. Gulli som då var en glömsk virrig patiens. Ävens Gullis anhöriga framförde sina åsikter om biverkningarna men neourologerna avfärdade det som tänkbar orsak till hennes insjuknande. Ändå står det på förpackningen att biverkningar på hennes epilepsimediciner kan ge "förvirring" och på medicinen Ergenyl står det tydligt att en biverkning kan ge "övergående demensliknande tillstånd"
Efter sex år försvann Gullis epilepsi men hon var fortfarande lika dålig, hon kunde inte ta hand om sig själv och hon kunde inte prata. hon var näst intill dement enligt neuroligerna, de var de fast beslutna om och de bestämde att behandla henne därefter. Hon fick flytta till dementboende och även doseras med fler mediciner. Efter fyra år på dementboendet var hon nu så dålig att hon inte ens kunde svälja sina egna mediciner. Och det skulle komma att bli hennes räddning.
Efter fem dagar utan medicinerna kunde Gulli prata och göra sina egna behov helt själv. Hon ringde t.o.m sin dotter som hon inte hade pratat med sen 2003. Ingen kunde tro att det som nu hänt var sant. Tills den dagen hon återigen tvingades börja med medicinerna. Hon blev snabbt sjuk på nytt och det var först då som läkarna började förstå att det var biverkningarna av medicinen som hade gjort Gulli så sjuk. De bestämde då att ta bort medicinerna helt och Gullis liv började om på nytt. Men - 11 år av hennes liv var nu borta.
Nu lever Gulli som vilken annan som helst. Det mesta handlar om att ta igen de 11 åren som gick förlorade till medicinerna. Men hon går på teater, läser, lyssnar på musik och umgås med sina nära.
Hennes medverkan i detta program var främst att kunna hjälpa andra så de inte drabbas av samma sak som hon själv drabbades av.
Besök gärna uppdrag gransknings hemsida och läs mer om detta.
Anledningen till att jag skriver detta är för att jag blir så berörd och upprörd av detta. Jag förstår inte hur något sånt här kan få hända. Jag kan inte förstå att läkarna inte har mer kunskap om det som de jobbar med och jag förstår inte hur man bara kan se på när en människa bara blir sjukare och sjukare utan att göra nåt åt det. Att bara fastställa diagnosen demens utan att ens försöka lista ut någon annan anledning till hennes insjuknande gör mig så jävla arg. Och när det sedan står vilka biverkningar som medicinerna hon får ger, utan att de vet om det , eller ens orkar kolla upp det är för mig helt ofattbart.
Jag lider med hennes familj och med Gulli som har fått utså detta och jag önskar henne allt gott i framtiden.
Rikard, min älskade storebror.
Jag tänkte bara lätta på mitt hjärta lite i detta inlägg, men samtidigt tillägna detta inlägg till en speciell person. Nämligen min storebror Rikard.
Jag och Rikard har inte stått varandra så jättenära under vår uppväxt. När vi var små var det mest mina småbröder jag var med och Rikard hängde väl mest med sina kompisar. Men sen pappa och mamma skiljdes har både jag och Rikard varit med om mycket tuffa saker och stunder. Både jag och Rikard fick flytta med mamma hem till hennes nya man. "monstret" som ni säkert känner till från tidigare inlägg. Där fick vi ett helvete redan från början. Vi fick se saker som barn absolut aldrig borde så se, saker som ingen borde få se någonsin. Jag som lillasyster såg hur jobbigt detta var för Rikard och jag såg att han hade det väldigt tufft.
Många gånger minns jag att jag var med Rikard mycket när vi bodde där, han ville att jag skulle lyssna på hans musik, istället för spice girls och aqua som jag jämt lyssnade på då, jag skulle även ha en scarf i håret som vissa hiphopare har. Och jag minns att vi hade varsin gris. (vi bodde på bondgård) Hans hette Rosett och min hette Pärlan. Det är så jag småler lite när jag tänker på det. Men även under dessa stunder tillsammans hade vi det mycket jobbigt psykiskt båda två. Det låg alltid där bakom och tryckte.
När Rikard en dag beslutade sig för att flytta därifrån hem till pappa blev jag mycket ledsen, nu blev jag alldels ensam. Men var jag glad för nu visste jag att han hade det bra, eller åtminstone bättre. Utan mammas närhet kom Rikard inte så bra överens med pappa men jag visste ändå att nu var han hos någon förutom mamma som alltid älskat och alltid kommer att älska honom. Det gjorde mig varm inombords.
För mig fortsatte helvetet och det blev aldrig bättre, men även då var jag glad att mina syskon hade det bra. De var trygga.
När mamma dog år 2000 kom det som en stor chock för oss alla, ingen kunde tro att det var sant och ingen ville att det skulle vara sant. Det var ett väldigt tungt besked och jag minns hur ledsen jag var, men framförallt så minns jag hur ledsen Rikard var. Det är en av de få saker jag minns under denna svåra period. Det var första gången jag såg Rikard gråta och det satte ett djupt spår inom mig som jag bär med mig en idag.
När mamma hade dött fick även jag flytta till pappa och det var ett kaos hemma rent ut sagt. Jag bråkade med Rikard jämt, men jag har ingen aning om varför. Men jag tror jag vet det idag. Jag tror att vi bråkade för att få ut all den aggression vi hade inom oss emot "monstret" och vad han hade gjort mot oss. Sen tror jag till stor del att jag ständigt strävade efter att få hans uppmärksamhet. Jag ville att min storebror skulle se mig. Hans lillasyster...
När Rikard tillslut fick en egen lägenhet så såg man hur kan riktigt sken upp. Han var glad igen och det kunde ingen ta ifrån honom. Efter många år av smärta och bedrövelse skulle han äntligen få ta hand om sig själv, utan att någon annan la sig i. Jag var glad för hans skull. Jätteglad. Men samtidigt skulle jag förlora min storebror, igen.. Jag var ledsen...
Vi bor fortfarande kvar på samma ställe än idag. Jag hemma hos pappa och han i sin lilla lägenhet tillsammans med sin tjej. Vår relation är idag mycket bättre eftersom vi inte går på varandra jämt och ständigt. Vi träffas på kalas och sådär. Och jag vet att jag har honom vid min sida. Samtidigt så saknar jag honom så otroligt mycket.
Senast igår när jag och Kim åkte buss såg jag rätt som det var Rikard vid en busshållplats. Det första jag sa till Kim var, "titta där är min bror" istället för "titta där är Rikard" som jag hade sagt tidigare. Det var en härlig känsla.
Det är som vanligt när jag skriver djupa inlägg att tårarna rinner ner för mina kinder, men denna gång är det inte sorgsna tårar. Det är tårar som kommer direkt från hjärtat riktat till min storebror. Tårar som visar hur otroligt mycket jag älskar honom, och jag vet att jag är dålig på att visa det. Men det är anledningen till att detta inlägget är till honom, för att visa honom hur mycket han faktiskt betyder för mig.
Jag vet inte om han någonsin kommer att läsa detta. Men det känns ändå skönt att ha fått det sagt.
Jag älskar dig Rikard. min storebror, min allra bästa storebror.
Jag och Rikard har inte stått varandra så jättenära under vår uppväxt. När vi var små var det mest mina småbröder jag var med och Rikard hängde väl mest med sina kompisar. Men sen pappa och mamma skiljdes har både jag och Rikard varit med om mycket tuffa saker och stunder. Både jag och Rikard fick flytta med mamma hem till hennes nya man. "monstret" som ni säkert känner till från tidigare inlägg. Där fick vi ett helvete redan från början. Vi fick se saker som barn absolut aldrig borde så se, saker som ingen borde få se någonsin. Jag som lillasyster såg hur jobbigt detta var för Rikard och jag såg att han hade det väldigt tufft.
Många gånger minns jag att jag var med Rikard mycket när vi bodde där, han ville att jag skulle lyssna på hans musik, istället för spice girls och aqua som jag jämt lyssnade på då, jag skulle även ha en scarf i håret som vissa hiphopare har. Och jag minns att vi hade varsin gris. (vi bodde på bondgård) Hans hette Rosett och min hette Pärlan. Det är så jag småler lite när jag tänker på det. Men även under dessa stunder tillsammans hade vi det mycket jobbigt psykiskt båda två. Det låg alltid där bakom och tryckte.
När Rikard en dag beslutade sig för att flytta därifrån hem till pappa blev jag mycket ledsen, nu blev jag alldels ensam. Men var jag glad för nu visste jag att han hade det bra, eller åtminstone bättre. Utan mammas närhet kom Rikard inte så bra överens med pappa men jag visste ändå att nu var han hos någon förutom mamma som alltid älskat och alltid kommer att älska honom. Det gjorde mig varm inombords.
För mig fortsatte helvetet och det blev aldrig bättre, men även då var jag glad att mina syskon hade det bra. De var trygga.
När mamma dog år 2000 kom det som en stor chock för oss alla, ingen kunde tro att det var sant och ingen ville att det skulle vara sant. Det var ett väldigt tungt besked och jag minns hur ledsen jag var, men framförallt så minns jag hur ledsen Rikard var. Det är en av de få saker jag minns under denna svåra period. Det var första gången jag såg Rikard gråta och det satte ett djupt spår inom mig som jag bär med mig en idag.
När mamma hade dött fick även jag flytta till pappa och det var ett kaos hemma rent ut sagt. Jag bråkade med Rikard jämt, men jag har ingen aning om varför. Men jag tror jag vet det idag. Jag tror att vi bråkade för att få ut all den aggression vi hade inom oss emot "monstret" och vad han hade gjort mot oss. Sen tror jag till stor del att jag ständigt strävade efter att få hans uppmärksamhet. Jag ville att min storebror skulle se mig. Hans lillasyster...
När Rikard tillslut fick en egen lägenhet så såg man hur kan riktigt sken upp. Han var glad igen och det kunde ingen ta ifrån honom. Efter många år av smärta och bedrövelse skulle han äntligen få ta hand om sig själv, utan att någon annan la sig i. Jag var glad för hans skull. Jätteglad. Men samtidigt skulle jag förlora min storebror, igen.. Jag var ledsen...
Vi bor fortfarande kvar på samma ställe än idag. Jag hemma hos pappa och han i sin lilla lägenhet tillsammans med sin tjej. Vår relation är idag mycket bättre eftersom vi inte går på varandra jämt och ständigt. Vi träffas på kalas och sådär. Och jag vet att jag har honom vid min sida. Samtidigt så saknar jag honom så otroligt mycket.
Senast igår när jag och Kim åkte buss såg jag rätt som det var Rikard vid en busshållplats. Det första jag sa till Kim var, "titta där är min bror" istället för "titta där är Rikard" som jag hade sagt tidigare. Det var en härlig känsla.
Det är som vanligt när jag skriver djupa inlägg att tårarna rinner ner för mina kinder, men denna gång är det inte sorgsna tårar. Det är tårar som kommer direkt från hjärtat riktat till min storebror. Tårar som visar hur otroligt mycket jag älskar honom, och jag vet att jag är dålig på att visa det. Men det är anledningen till att detta inlägget är till honom, för att visa honom hur mycket han faktiskt betyder för mig.
Jag vet inte om han någonsin kommer att läsa detta. Men det känns ändå skönt att ha fått det sagt.
Jag älskar dig Rikard. min storebror, min allra bästa storebror.
Hjälp mig.
Jag har varit riktigt irriterad de senaste dagarna, eller dagarna? månader rättare sagt, eller år? men det är nu de senaste veckorna det har synts och märkts på riktigt. Har ju en tendens att hålla mina känslor för mig själv. Men denna gång har man kunnat se det på mig, det vet jag.
Anledning till att jag är irriterad då? Jo det ska jag tala om. Eftersom bloggen är MIN får jag och har jag rätt att skriva precis vad jag vill i den. Läs den eller skit i det...
Jag är så fruktansvärt trött på alla dryga människor som vägrar sträcka upp en hand för att hjälpa till, eller för att ens öppna sin mun för att fråga om man kanske skulle behöva lite hjälp? Allvarligt, ska det vara så jävla svårt...
I hela mitt liv har jag ständigt fått ta hand om andra, det spelade ingen roll om vem. Jag kan inte komma på nån gång jag har tagit hand eller ägnat något tid till mig själv först. När jag var liten tog jag hand om mina syskon på alla möjliga vis, när jag blev lite äldre tog jag hand om, eller såg efter mina klasskompisar när det tex var fest. Jag har alltid fått frågan varför jag aldrig drack på dessa fester och där har ni en av anledningarna, att jag såg efter er. Såg till så alla andra hade det bra, ifall jag behövde hjälpa någon som låg och spydde eller om någon hade något problem eller bara behövde prata. När jag sedan blev lite äldre var det min mamma jag fick ta hand om, jag fick bli hennes mamma och därav mina syskons mamma. Mamma var inte kapabel att ta hand om sig själv emellanåt pga vissa omständigheter, så det var jag som fick ta hennes plats. Då menar jag långt ifrån hela tiden, hon var en otrolig mamma på alla sätt men vissa stunder behövde hon hjälp, och då fanns jag där. Det är jag glad över...
När mamma sedan dog, då var jag 12 år, flyttade jag hem till min pappa och mina 3 bröder, jag blev alltså ensam tjej i hushållet. I början såg jag aldrig det som något problem. När folk frågade mig om jag verkligen trivdes så svarade jag alltid ja, för det gjorde jag. Men de kunde inte för sitt liv förstå hur. Nu vet jag varför jag inte förstod, nu vet jag vad jag hade att vänta mig.
De senaste åren är det jag som har varit "kvinnan i huset" det är jag som har städat, slängt soppor, tvättat, stått med maten färdig varje dag de kommer hem från jobbet och gjort alla andra sysslor som kan tänkas behövas i ett hem. Allt det har jag gjort själv, utan någons hjälp. Förutom när min farmor är på besök, hon är verkligen den som betyder mest. Finns verkligen ingen som henne, min ängel. Men förutom av henne får jag aldrig någon hjälp, jag får aldrig frågan "Behöver du hjälp med någonting Jennie?" Inte från de som BOR här eller från de som HÄLSAR PÅ under en LÄNGRE period. Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan sjunka så lågt, att man bor under ett och samma hushåll där man får allt serverat men ALDRIG erbjuder någon hjälp. Det är aldrig någon som gör något om inte JAG säger åt dem att göra nåt. Ska det verkligen behövas? Kan man inte se med egna ögon om det är nåt som behöver göras? De tar inte ens ut sopporna fast det ser att påsen är överfull, nä för de tänker bara "det där tar Jennie hand om" Så är det varje dag, dagarna i ända.. Jag vet ju bara hur jag är själv, är jag tex hemma hos min pojkvän brukar jag alltid kolla om det finns något jag kan hjälpa till med, för det är så man gör! Ber min syster mig om hjälp med städning, så ställer jag självklart upp, ber min storebror mig hjälp med något så kommer jag alltid ställa upp. JAG KOMMER ALLTID STÄLLA UPP! Varför kan ingen göra detsamma för mig? Är jag mindre värd? Tror ni för att jag alltid gör allt själv INTE VILL ha någon hjälp eller tror ni att jag VILL göra allt själv? Ibland om någon frågar, (om det och när det väl händer) om jag behöver hjälp, har jag kommit på mig själv med att oftast säga "nejdå, det behövs inte" utan att ens tänka efter. Men när jag väl tänker efter så kommer jag på hur jag själv hade gjort. Jag hade inte ens frågat. Om jag tex såg att nån stod med världens största disk, så hade jag bara sagt att nu tar jag över. Och gjort det också! Bara en sådan liten sak kan göra jättemycket, för är man "normal" så förstår man faktiskt att människor ibland säger att de inte behöver hjälp fast det är hjälp de vill ha mest av allt.
Jag anser att alla måste hjälpas åt för att det ska funka. Hur i helvete kan de tro att jag ska orka i längden? De frågar mig i princip varje dag varför jag är så sur och grinig, de kan inte ens förstå varför. Är det inte uppenbart? Tex när man kommer hit och hälsar på, under en lång period, är det inte då uppenbart att man hjälper till? Eller ska det vara så att bara för att man är gäst behöver man inte göra ett skit? Utan man kan bara lägga sina kläder i tvätten, äta maten som serveras, bre sina smörgåsar och ta med på rummet för att sedan lämna disken och sedan strunta i allt annat. För någon annan tar ju hand om det..
Ibland frågar jag flera gånger om någon kan hjälpa mig men ingen gör det, i slutändan är det ändå jag som står och gör det. Det bor en hund här just nu, ägaren också. Och Alla vet att jag är allergisk mot pälsdjur, så jag sa för några dagar sen att jag gärna ville att de skulle dammsuga eftersom min allergi började bli riktigt jobbig. Men gjorde någon det? Nej. Gör man inte det om någon ber en? Om de ser på mig att jag har det jobbigt? nä de väntar väl bara på att jag ska ta fram dammsugaren och göra det, och antagligen blir det så, om jag känner dom och mig själv rätt. Jag vet snart inte vart jag ska ta vägen. Jag har försökt och försökt men jag når aldrig fram, hur jag än gör. Om inte dom som BOR här plus GÄSTERNA hjälper mig så kommer jag gå under, jag kommer inte orka. Jag känner redan nu hur min kraft sakta börjar försvinna. Snälla hjälp mig.
Jag skiter fullständigt i om någon som läser detta blir arg eller ledsen för ingen är mer ledsen än jag...
Anledning till att jag är irriterad då? Jo det ska jag tala om. Eftersom bloggen är MIN får jag och har jag rätt att skriva precis vad jag vill i den. Läs den eller skit i det...
Jag är så fruktansvärt trött på alla dryga människor som vägrar sträcka upp en hand för att hjälpa till, eller för att ens öppna sin mun för att fråga om man kanske skulle behöva lite hjälp? Allvarligt, ska det vara så jävla svårt...
I hela mitt liv har jag ständigt fått ta hand om andra, det spelade ingen roll om vem. Jag kan inte komma på nån gång jag har tagit hand eller ägnat något tid till mig själv först. När jag var liten tog jag hand om mina syskon på alla möjliga vis, när jag blev lite äldre tog jag hand om, eller såg efter mina klasskompisar när det tex var fest. Jag har alltid fått frågan varför jag aldrig drack på dessa fester och där har ni en av anledningarna, att jag såg efter er. Såg till så alla andra hade det bra, ifall jag behövde hjälpa någon som låg och spydde eller om någon hade något problem eller bara behövde prata. När jag sedan blev lite äldre var det min mamma jag fick ta hand om, jag fick bli hennes mamma och därav mina syskons mamma. Mamma var inte kapabel att ta hand om sig själv emellanåt pga vissa omständigheter, så det var jag som fick ta hennes plats. Då menar jag långt ifrån hela tiden, hon var en otrolig mamma på alla sätt men vissa stunder behövde hon hjälp, och då fanns jag där. Det är jag glad över...
När mamma sedan dog, då var jag 12 år, flyttade jag hem till min pappa och mina 3 bröder, jag blev alltså ensam tjej i hushållet. I början såg jag aldrig det som något problem. När folk frågade mig om jag verkligen trivdes så svarade jag alltid ja, för det gjorde jag. Men de kunde inte för sitt liv förstå hur. Nu vet jag varför jag inte förstod, nu vet jag vad jag hade att vänta mig.
De senaste åren är det jag som har varit "kvinnan i huset" det är jag som har städat, slängt soppor, tvättat, stått med maten färdig varje dag de kommer hem från jobbet och gjort alla andra sysslor som kan tänkas behövas i ett hem. Allt det har jag gjort själv, utan någons hjälp. Förutom när min farmor är på besök, hon är verkligen den som betyder mest. Finns verkligen ingen som henne, min ängel. Men förutom av henne får jag aldrig någon hjälp, jag får aldrig frågan "Behöver du hjälp med någonting Jennie?" Inte från de som BOR här eller från de som HÄLSAR PÅ under en LÄNGRE period. Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan sjunka så lågt, att man bor under ett och samma hushåll där man får allt serverat men ALDRIG erbjuder någon hjälp. Det är aldrig någon som gör något om inte JAG säger åt dem att göra nåt. Ska det verkligen behövas? Kan man inte se med egna ögon om det är nåt som behöver göras? De tar inte ens ut sopporna fast det ser att påsen är överfull, nä för de tänker bara "det där tar Jennie hand om" Så är det varje dag, dagarna i ända.. Jag vet ju bara hur jag är själv, är jag tex hemma hos min pojkvän brukar jag alltid kolla om det finns något jag kan hjälpa till med, för det är så man gör! Ber min syster mig om hjälp med städning, så ställer jag självklart upp, ber min storebror mig hjälp med något så kommer jag alltid ställa upp. JAG KOMMER ALLTID STÄLLA UPP! Varför kan ingen göra detsamma för mig? Är jag mindre värd? Tror ni för att jag alltid gör allt själv INTE VILL ha någon hjälp eller tror ni att jag VILL göra allt själv? Ibland om någon frågar, (om det och när det väl händer) om jag behöver hjälp, har jag kommit på mig själv med att oftast säga "nejdå, det behövs inte" utan att ens tänka efter. Men när jag väl tänker efter så kommer jag på hur jag själv hade gjort. Jag hade inte ens frågat. Om jag tex såg att nån stod med världens största disk, så hade jag bara sagt att nu tar jag över. Och gjort det också! Bara en sådan liten sak kan göra jättemycket, för är man "normal" så förstår man faktiskt att människor ibland säger att de inte behöver hjälp fast det är hjälp de vill ha mest av allt.
Jag anser att alla måste hjälpas åt för att det ska funka. Hur i helvete kan de tro att jag ska orka i längden? De frågar mig i princip varje dag varför jag är så sur och grinig, de kan inte ens förstå varför. Är det inte uppenbart? Tex när man kommer hit och hälsar på, under en lång period, är det inte då uppenbart att man hjälper till? Eller ska det vara så att bara för att man är gäst behöver man inte göra ett skit? Utan man kan bara lägga sina kläder i tvätten, äta maten som serveras, bre sina smörgåsar och ta med på rummet för att sedan lämna disken och sedan strunta i allt annat. För någon annan tar ju hand om det..
Ibland frågar jag flera gånger om någon kan hjälpa mig men ingen gör det, i slutändan är det ändå jag som står och gör det. Det bor en hund här just nu, ägaren också. Och Alla vet att jag är allergisk mot pälsdjur, så jag sa för några dagar sen att jag gärna ville att de skulle dammsuga eftersom min allergi började bli riktigt jobbig. Men gjorde någon det? Nej. Gör man inte det om någon ber en? Om de ser på mig att jag har det jobbigt? nä de väntar väl bara på att jag ska ta fram dammsugaren och göra det, och antagligen blir det så, om jag känner dom och mig själv rätt. Jag vet snart inte vart jag ska ta vägen. Jag har försökt och försökt men jag når aldrig fram, hur jag än gör. Om inte dom som BOR här plus GÄSTERNA hjälper mig så kommer jag gå under, jag kommer inte orka. Jag känner redan nu hur min kraft sakta börjar försvinna. Snälla hjälp mig.
Jag skiter fullständigt i om någon som läser detta blir arg eller ledsen för ingen är mer ledsen än jag...
Michael Jackson - En av tidernas största legend.
Jag sitter här med tusen tankar, och alla tankar går till Michael Jackson, the one and only!
Hade egentligen inte tänkt skriva något om honom, eftersom jag egentligen aldrig haft honom som favorit eller lyssnat speciellt mycket på hans musik. Men eftersom man kan många av hans låtar och vet vilken otroligt duktig, musikalisk, talangfull artist han var, så jag kände på nåt sätt att jag var tvungen.
I skrivande stund sitter jag och kollar på The dangerous tour, en konsertfilm från 1992. Man har ju som sagt alltid vetat att han varit King of Pop och att han var otroligt känd över hela världen. Men att se det såhär, när han uppträder och sjunger är otroligt mäktigt.
De sände ju även minnescermonin på tv:n förut och det va väldigt vackert och gripande. Många fina tal där även mina tårar rann emellanåt. Det är verkligen nu man inser att han faktiskt är borta, att han faktiskt inte finns hos oss längre. Bara i våra tankar och hjärtan och där är jag säker på att han kommer finnas en lång tid framöver. Hans musik kommer leva kvar precis som hans hedervärda minne, det är jag övertygad om. Vila i frid Michael..
Hade egentligen inte tänkt skriva något om honom, eftersom jag egentligen aldrig haft honom som favorit eller lyssnat speciellt mycket på hans musik. Men eftersom man kan många av hans låtar och vet vilken otroligt duktig, musikalisk, talangfull artist han var, så jag kände på nåt sätt att jag var tvungen.
I skrivande stund sitter jag och kollar på The dangerous tour, en konsertfilm från 1992. Man har ju som sagt alltid vetat att han varit King of Pop och att han var otroligt känd över hela världen. Men att se det såhär, när han uppträder och sjunger är otroligt mäktigt.
De sände ju även minnescermonin på tv:n förut och det va väldigt vackert och gripande. Många fina tal där även mina tårar rann emellanåt. Det är verkligen nu man inser att han faktiskt är borta, att han faktiskt inte finns hos oss längre. Bara i våra tankar och hjärtan och där är jag säker på att han kommer finnas en lång tid framöver. Hans musik kommer leva kvar precis som hans hedervärda minne, det är jag övertygad om. Vila i frid Michael..
...
Som vanligt när jag läser sånt här finner jag inga ord, jag blir bara så ledsen...
Varning: Mycket gnäll.
Just nu känns allt så segt och trist.. Har så dåligt med pengar, inget att göra, Kim har åkt hem till familjen och kommer på midsommarkvällen igen.. Känner mig helt tom här i min ensamhet.
Är så jävla trött på alla ändringar i kollektivtrafiken också. Inte nog med att dom bygger om (HELA) Ale, vilket gör att man i stort sett alltid blir försenad så ska dom byta ut vissa busskort, ändra busstider och ställa in olika bussar som man åker med dagligen. Kul! Förstår inte varför saker och ting inte kan få vara som dom varit, varför måste förändringar ske jämt och ständigt?
Sen har vi alla dessa jävla dryga och elaka ungdomar. Exakt vad är det som är så roligt i att förstöra för andra? få människor att behöva gå runt och vara irriterade och ledsna pga att ni finns i närheten? Göra så att man inte kan sova på natten? Göra så man städigt är orolig för en person/personer i ens närhet för att man vet vad ni är kapabla till?
Jag kan inte för mitt liv förstå.. Jävla egobarn säger jag bara! jag är så trött på er, så trött att jag snart brister, antingen i aggresivitet eller gråt. Jag vet inte, vill inte veta heller.. Fan..
Nä nu blev det lite för mycket här, lämnar detta här och nu och skriver ner fler tankar i min dagbok istället. Måste få ur mig det på nåt sätt, men detta är inte rätt ställe för det.
Hoppas ni har en bra kväll!
Är så jävla trött på alla ändringar i kollektivtrafiken också. Inte nog med att dom bygger om (HELA) Ale, vilket gör att man i stort sett alltid blir försenad så ska dom byta ut vissa busskort, ändra busstider och ställa in olika bussar som man åker med dagligen. Kul! Förstår inte varför saker och ting inte kan få vara som dom varit, varför måste förändringar ske jämt och ständigt?
Sen har vi alla dessa jävla dryga och elaka ungdomar. Exakt vad är det som är så roligt i att förstöra för andra? få människor att behöva gå runt och vara irriterade och ledsna pga att ni finns i närheten? Göra så att man inte kan sova på natten? Göra så man städigt är orolig för en person/personer i ens närhet för att man vet vad ni är kapabla till?
Jag kan inte för mitt liv förstå.. Jävla egobarn säger jag bara! jag är så trött på er, så trött att jag snart brister, antingen i aggresivitet eller gråt. Jag vet inte, vill inte veta heller.. Fan..
Nä nu blev det lite för mycket här, lämnar detta här och nu och skriver ner fler tankar i min dagbok istället. Måste få ur mig det på nåt sätt, men detta är inte rätt ställe för det.
Hoppas ni har en bra kväll!
Mammas dag!
Idag är det din dag mamma och jag önskar inget hellre än att jag hade fått dela denna dag med dig. Att bara få ge dig en kram och tala om för dig vilken fantastisk mamma du är och hur otroligt mycket du betyder för mig. Varje minut är det min högsta önskan, men en dag som denna är det extra jobbigt att leva utan dig. Men jag vet att du har det bra, att du är den vackraste ängeln i himlen och att du vakar över mig. Den känslan gör mig lycklig. Oavsett om du inte är här i livet så vet jag att jag fortfarande har min mamma kvar, i mitt hjärta kommer du alltid att finnas. Och du kommer alltid vara evigt saknad och älskad. Min älskade mamma, grattis på mors-dag!
Jag älskar dig av hela mitt hjärta.
Jag älskar dig av hela mitt hjärta.
Fanfanfan.
Varför gör jag såhär mot mig själv!? Jag vet ju att det jag gör är fel, varför kan jag inte bara sluta.. Ibland önskar jag att jag vore nån annan, nån som kunde göra hur och vad dom ville när det gäller det.. Känns som allt jobbigt ska drabba just mig. Alltid ska jag behöva bli så besviken på mig själv, det gick ju bra ett tag, varför måste jag hela tiden sabba allt bra jag gör. Känns som att jag aldrig kommer ta mig ur det här, hur mycket jag än vill. Men jag vet att jag måste, för min egen skull.. Det är ett beslut jag måste ta nu, innan det är försent...
Du ska inte få ta över mitt liv.
Idag är ingen bra dag, jag känner det.. Allt känns tomt och tårarna rinner.. Vet inte vad det är, vet inte ens om jag vill veta vad det är. Jag antar att det är mina tankar som kommer ikapp mig igen. På utsidan visar jag mitt leende som alltid. Det är fasaden jag bär. Ibland önskar jag att jag hade ett annat liv, ett där det inte fanns några hinder ivägen, ett där jag kunde få vara mig själv. Där jag slipper vara till lags för allt och alla. Alltid talar alla om för mig hur stark jag är, men vad vet ni egentligen? Jo ni vet att jag alltid är glad, glad för att göra er glada, glad för att inte visa mitt rätta jag. Det är just såna här dagar jag inte ens vet vad livet innebär. Jag vet att ni säger till mig att jag alltid kan prata med er om det är något, men det är just det jag inte kan, jag kan inte släppa in folk i mitt liv, ni kan inte få bli delaktiga i det jag går igenom. Jag vill inte belasta mina problem på någon annan. Ibland är jag rädd för mig själv, varför står jag inte upp för? Varför låter jag mig trampas på. speciellt av en människa, varför kan du inte bara försvinna ur mitt liv, varför fortsätter du göra mitt liv till ett helvete efter all smärta och sorg du redan orsakat. Tänk om alla visste vad du har gjort, hur du har trampat på mig och min mamma, hur du har förstört min familj. Det är du som gör att jag inte kan sova om nätterna, det är du som gör så jag inte kan känna mig trygg. Ingenstans känner jag mig trygg sålänge du finns, du förstör mitt liv!
Varje natt hörde jag vad du höll på med, hur mamma skrek när du slog henne sönder och samman. Hur du tvingade ut mig mitt i vintern utan kläder, hur du tvingade mig göra saker som du visste jag va livrädd för, hur du fönedrade mig med dina elaka ord och hur du slog min mamma blodig framför mina ögon. Du tror inte jag vet vad du gjorde, du tror att jag inget såg, Men va fel du har. Jag både såg, hörde och visste allt. Hur skulle det inte kunna synas? skulle jag inte se det på min mamma, hur fruktansvärt dåligt hon mådde, hur hon fick kämpa sig igenom varje minut i din tillvaro och hur hon gjorde allt för att vara en bra mamma trots alla smärtor och dåligt psyke.
Hur tror du det känns att varje natt behöva sova med kläder för man aldrig vet om man måste fly. Hur du efter skolan lät mig sitta på busshållplatsen till sent på kvällen för du inte hämtade mig, och när du väl kom va du full som ett as,och jag va tvungen att åka med dig i bilen, samma sak varje dag. Fan va rädd jag var. Alla dom gångerna önskar jag nästan att vi skulle krocka så jag kunde få försvinna, försvinna ur helvetet. Jag kommer ihåg hur jag varje dag va tvungen att ljuga för mina kompisar när dom ville följa med mig hem, skulle jag visa dom vad som pågick hemma? aldrig. Ingen skulle få se vad vi gick igenom. Jag avskyr tanken på hur du ler mot mig med ditt jävulska leende, ditt as, jag hatar dig!
Om det inte vore för dig, kanske min mamma kunde varit vid livet, enligt mig va det du som dödade henne. Det va du som drog ner henne så kraftigt. Det va du som fick henne att tro på alla jävla lögner, det va du som tvingade oss att leva som om vi inte fanns.
Det är tack vare min mamma att du inte drog ner mig också, det va tack vare henne, som hellre lät sig bli slagen gul och blå än att du skulle ge dig på mig som gör att har klarat mig någorlunda. Jag tackar gud varje dag för att jag hade en sån underbar mamma, för mig va hon det finaste som fanns och den underbaraste personen i hela världen. Det spelar ingen roll om hon ibland fattade fel beslut eller gjorde saker hon kanske inte borde, för mig va hon allt. Hade mamma levt idag hade du suttit bakom galler, men istället ljög du dig igenom hela rättegången som var bara en månad efter min mamma hade dött. Du är ett svin som lever ditt patetiska liv som om du aldrig hade gjort illa en fluga. Man säger att man aldrig får önska livet ur en annan människa men ingen hade blivit lyckligare än jag om jag en dag såg i tididningen att du inte fanns. Du är inte värd att leva. En vacker dag är det jag som är segrare, för en dag ska jag ha tagit mig ur det här, du ska försvinna ur mitt liv och jag ska kunna få leva det liv jag vill, för jag vet, att det är jag värd.
Jag önskar mina tårar kunde sluta rinna ner för mina kinder..
Varje natt hörde jag vad du höll på med, hur mamma skrek när du slog henne sönder och samman. Hur du tvingade ut mig mitt i vintern utan kläder, hur du tvingade mig göra saker som du visste jag va livrädd för, hur du fönedrade mig med dina elaka ord och hur du slog min mamma blodig framför mina ögon. Du tror inte jag vet vad du gjorde, du tror att jag inget såg, Men va fel du har. Jag både såg, hörde och visste allt. Hur skulle det inte kunna synas? skulle jag inte se det på min mamma, hur fruktansvärt dåligt hon mådde, hur hon fick kämpa sig igenom varje minut i din tillvaro och hur hon gjorde allt för att vara en bra mamma trots alla smärtor och dåligt psyke.
Hur tror du det känns att varje natt behöva sova med kläder för man aldrig vet om man måste fly. Hur du efter skolan lät mig sitta på busshållplatsen till sent på kvällen för du inte hämtade mig, och när du väl kom va du full som ett as,och jag va tvungen att åka med dig i bilen, samma sak varje dag. Fan va rädd jag var. Alla dom gångerna önskar jag nästan att vi skulle krocka så jag kunde få försvinna, försvinna ur helvetet. Jag kommer ihåg hur jag varje dag va tvungen att ljuga för mina kompisar när dom ville följa med mig hem, skulle jag visa dom vad som pågick hemma? aldrig. Ingen skulle få se vad vi gick igenom. Jag avskyr tanken på hur du ler mot mig med ditt jävulska leende, ditt as, jag hatar dig!
Om det inte vore för dig, kanske min mamma kunde varit vid livet, enligt mig va det du som dödade henne. Det va du som drog ner henne så kraftigt. Det va du som fick henne att tro på alla jävla lögner, det va du som tvingade oss att leva som om vi inte fanns.
Det är tack vare min mamma att du inte drog ner mig också, det va tack vare henne, som hellre lät sig bli slagen gul och blå än att du skulle ge dig på mig som gör att har klarat mig någorlunda. Jag tackar gud varje dag för att jag hade en sån underbar mamma, för mig va hon det finaste som fanns och den underbaraste personen i hela världen. Det spelar ingen roll om hon ibland fattade fel beslut eller gjorde saker hon kanske inte borde, för mig va hon allt. Hade mamma levt idag hade du suttit bakom galler, men istället ljög du dig igenom hela rättegången som var bara en månad efter min mamma hade dött. Du är ett svin som lever ditt patetiska liv som om du aldrig hade gjort illa en fluga. Man säger att man aldrig får önska livet ur en annan människa men ingen hade blivit lyckligare än jag om jag en dag såg i tididningen att du inte fanns. Du är inte värd att leva. En vacker dag är det jag som är segrare, för en dag ska jag ha tagit mig ur det här, du ska försvinna ur mitt liv och jag ska kunna få leva det liv jag vill, för jag vet, att det är jag värd.
Jag önskar mina tårar kunde sluta rinna ner för mina kinder..
Jag finner inga ord.
http://svtplay.se/v/1508989/dokumentar/jag_vill_inte_leva_detta_livet
Klarar inte av att skriva något om den här dokumentären, den grep tag i mig på ett sätt som jag inte kan förklara. Det finns så mycket jag vill skriva om den, men jag finner inga ord. Jag klarar det inte just nu, jag blev alldeles för känslig.
Det ända jag kan säga är att jag hoppas av hela mitt hjärta att en dag blir det bättre.
Kalla fakta
Nu sitter jag här igen alldeles för mig själv.. känner att jag vill skriva av mig men tror inte jag har direkt nån ork till det just nu. Har iallfall en kopp té som jag gottar mig med :)
Kan iallafall säga att jag har ägnat en del av dagen åt att kolla på tv4 anytime , på flera avsnitt ur kalla fakta. Tycker det är ett mycket bra program. Avsnittet; Öar av minnen om morden i arboga, med dom små barnen och deras mamma berörde mig verkligen. Vilken kämpe Emma Jangestig (barnens mamma) är som har tagit sig igenom detta. Hon verkar vara så otroligt stark, utåtsett. Hon verkar vara så positiv och glad trots allt som hänt, sjävklart har hon en inre sorg att bearbeta. Hon älskar att leva och ser det positiva i livet och det hon har kvar att leva för, tex, hennes älskade sambo, föräldrar och släkt. jHon säger själv ; "jag ser inte glad ut pga det som hänt utan pga det jag har kvar." Jag beundrar henne väldigt mycket och önskar henne all kycka i framtiden med sina planerade studier :)
Avsnittet; Fallet mimmi får vi se en glad kvinna i sina bästa dagar då hon leker med sina barn, umgås med sin man och driver ett eget företag. En dag drabbas hon av yrsel och uppsöker läkare, det visar sig då att Mimmi har en cysta i hennes hjärna. Hon tvingas då göra en operation, en operation som skulle komma att förändra hennes liv. Idag nio månader senare kan Mimmi varken prata, äta eller gå. Men hon kämpar på och jag hoppas av hela mitt hjärta att hon en dag kan bli någorlunda återställd.
Sen har vi det andra fallet. Den berusade hjärtkirurgen Det handlar om en läkare som innan blivit gripen för rattfylla påväg till sitt arbete där han en timma senare skulle operera en hjärtpatiens. Socialstyrelsen menar på att han inte led av kronisk alkoholism och att situationen nu var under kontroll. Kirurgen arbetar på som vanligt. Ett år efter händelsen får Anders Hallberg smärtor i bröstet och bestämmer sig för att uppsöka läkare. Han hamnar på denna läkares operations bord. Men överlever inte. Kunde han ha varit påverkad? Jag kan inte för mitt liv förstå att socialstryrelsen kan låta honom få fortsätta sitt arbete som kirurg, dessutom utan att meddela hans arbetsgivare om kirurgens alkoholproblem, man valde att inte berätta det med hänsyn till kirurgen. Jaha, men patienterna då? tar man inte hänsyn till dom? Han skulle genomgå behandling för alkoholproblemen medans han fortfarande arbetade med att operera hjärtsjuka människor men gick aldrig på behandlingen. Vems säkerhet går först? läkarens eller patientens? Tänk att sådana läkare faktiskt finns i vårt samhälle. Det är skrämmande. som tur är jobbar inte denna hjärtkirurgen kvar. Tack och lov för det.
Jag tycker, om ni inte redan har sett avsnitten, att ni verkligen ska göra det. Det är väldigt intressant samtidigt som det är väldigt rörande. säg gärna vad ni tycker också :)
www.tv4.se/kallafakta
Kan iallafall säga att jag har ägnat en del av dagen åt att kolla på tv4 anytime , på flera avsnitt ur kalla fakta. Tycker det är ett mycket bra program. Avsnittet; Öar av minnen om morden i arboga, med dom små barnen och deras mamma berörde mig verkligen. Vilken kämpe Emma Jangestig (barnens mamma) är som har tagit sig igenom detta. Hon verkar vara så otroligt stark, utåtsett. Hon verkar vara så positiv och glad trots allt som hänt, sjävklart har hon en inre sorg att bearbeta. Hon älskar att leva och ser det positiva i livet och det hon har kvar att leva för, tex, hennes älskade sambo, föräldrar och släkt. jHon säger själv ; "jag ser inte glad ut pga det som hänt utan pga det jag har kvar." Jag beundrar henne väldigt mycket och önskar henne all kycka i framtiden med sina planerade studier :)
Avsnittet; Fallet mimmi får vi se en glad kvinna i sina bästa dagar då hon leker med sina barn, umgås med sin man och driver ett eget företag. En dag drabbas hon av yrsel och uppsöker läkare, det visar sig då att Mimmi har en cysta i hennes hjärna. Hon tvingas då göra en operation, en operation som skulle komma att förändra hennes liv. Idag nio månader senare kan Mimmi varken prata, äta eller gå. Men hon kämpar på och jag hoppas av hela mitt hjärta att hon en dag kan bli någorlunda återställd.
Sen har vi det andra fallet. Den berusade hjärtkirurgen Det handlar om en läkare som innan blivit gripen för rattfylla påväg till sitt arbete där han en timma senare skulle operera en hjärtpatiens. Socialstyrelsen menar på att han inte led av kronisk alkoholism och att situationen nu var under kontroll. Kirurgen arbetar på som vanligt. Ett år efter händelsen får Anders Hallberg smärtor i bröstet och bestämmer sig för att uppsöka läkare. Han hamnar på denna läkares operations bord. Men överlever inte. Kunde han ha varit påverkad? Jag kan inte för mitt liv förstå att socialstryrelsen kan låta honom få fortsätta sitt arbete som kirurg, dessutom utan att meddela hans arbetsgivare om kirurgens alkoholproblem, man valde att inte berätta det med hänsyn till kirurgen. Jaha, men patienterna då? tar man inte hänsyn till dom? Han skulle genomgå behandling för alkoholproblemen medans han fortfarande arbetade med att operera hjärtsjuka människor men gick aldrig på behandlingen. Vems säkerhet går först? läkarens eller patientens? Tänk att sådana läkare faktiskt finns i vårt samhälle. Det är skrämmande. som tur är jobbar inte denna hjärtkirurgen kvar. Tack och lov för det.
Jag tycker, om ni inte redan har sett avsnitten, att ni verkligen ska göra det. Det är väldigt intressant samtidigt som det är väldigt rörande. säg gärna vad ni tycker också :)
www.tv4.se/kallafakta
