Jag ska ta och berätta något som verkligen både känns väldigt jobbigt och tungt men samtidigt lättande. Det är som sagt ett väldigt känsligt ämne så jag kommer inte berätta allt jättedetaljerat. Och utöver det jag skriver finns det massa annat grundläggande men det är inget jag vill ta upp här, inte än iallafall.

Så länge jag kan minnas har jag varit överviktig, ungefär sen jag var 5 år. Jag minns att man gjorde allt för att få reda på vad orsaken var till dettta. Jag fick göra massa kissprover och annat men ingenting kunde de hitta som var fel. De sa bara att man skulle hålla lite koll över mitt matintag. Detta tror jag var väldigt jobbigt för mina föräldrar att ständigt behöva tänka på. Ingen vill väl att ens barn ska vara överviktig och samtidigt hade jag 4 syskon, där ingen var överviktig, och hur lätt är det då att neka ett barn mer mat, eller en godis. Jag tror iallafall att detta var väldigt svårt för dom. så jag klandrar dom inte.

Åren gick och det blev inte bättre. Jag minns när jag gick i lågstadiet att jag en gång skulle hämta mer mat i bamba, då min fröken plötsligt kommer fram till mig och säger att jag inte fick ta mer. För jag måste tänka på vad jag stoppar i mig.
Det var den gången det riktigt högg till i hjärtat på mig. Jag var 8 år och fick inte äta som andra barn. Jag var tjock! Jag minns hur de andra stirrade på mig när hon kom fram till mig och jag minns hur mycket jag skämdes. Sen den dagen hade jag jättesvårt för att ens gå fram och ta mat utan att känna allas blickar i ryggen. Sen den dagen och än idag har jag jättesvårt att äta inför andra. Det spelar ingen roll om det är hemma hos folk eller ute på stan. Jag känner ständigt blickarna i ryggen som säger "Kolla hur mycket hon äter"  "Borde hon verkligen äta sånt" osv..

Jag blev aldrig mobbad i skolan. Jag hade en underbar klass i hela grúndskolan som var min familj. Det var mina bröder och systrar och jag älskar dom än idag. De människorna var det finaste jag hade under min barndom, jag längtade varje dag efter att få gå till skolan. Där kände jag mig trygg och där blev jag accepterad för den jag var.

Några år gick och pratade jag mycket med skolsköterskan och hon erbjöd sig att kontakta en dietist. Men det blev aldrig av. Det var synd tyckte jag, för det kanske hade varit min räddning.

När jag började i sjätte klass hände något som jag aldrig trodde skulle hända mig, min älskade mamma gick bort och jag visste inte hur jag skulle hantera det. Jag blev djupt deprimerad och matintaget blev större. Jag hade fortfarande min underbara klass som fanns för mig och stöttade mig, då mer än någonsin. Det är jag väldigt tacksam för.

När jag sedan skulle sluta nian rasade min värld samman. Jag skulle förlora min underbara klass, min familj och jag visste inte hur jag skulle klara mig utan dom, jag grät hela den dagen och flera dagar efter. Gud va jag saknar dom!

Jag kom in på gymnasiet. På barn&fritidsprogramet. Jag kände inte någon och jag kände mig väldigt ensam. Första dagen kom och jag var väldigt nervös. När jag tog steget innanför klassrumsdörren var det första jag tänkte på att jag bara skulle gå i en klass med tjejer (och fyra killar) Det var min mardröm. Nu skulle jag bli den fula ankungen i klassen. För alla de andra tjejerna var så fina. Och dom såg så lyckliga ut allihop.

Jag kom rätt snabbt in i klassen, vilket jag inte trodde från början. Jag höll mig ganska centralt. Jag gillar att lära känna många och inte bara hålla mig till en och samma person. Så jag försökte så gott jag kunde visa alla vem jag var. Om jag lyckades vet jag inte, men jag försökte. Tillslut började en tjej i klassen som kom att bli min bästa vän. Det blev hon och jag, men samtidigt ville jag inte känna mig instängd. Så jag gick ibland och pratade med några i klassen som satt vid ett bord, för att visa att jag tyckte om dom också. Jag tyckte det kändes bra.

år 2005 träffade jag min prins, min underbara Kim som jag älskar över allt annat i hela världen. Han blev mitt allt och det kunde ingen ta ifrån mig. Jag var nu den lyckligaste i hela världen! Och då kom fällan. Jag var lycklig, och då var det väl en självklarhet att något skulle drabba mig under vägen. Nämligen vikten. Det blev många myskvällar och mycket annat som gjorde att jag gick upp i vikt. Sen jag träffade kim har jag gått upp 15 kilo...tro det eller ej.

Eftersom jag haft det relativt lätt så har jag aldrig mått jättedåligt över att vara överviktig. Eftersom jag har haft folk som tagit mig för den jag är så har det varit svårt för mig att känna mig jättetjock och jätteful. Ända tills nu...

Jag har slutat gymnasiet sedan två år tillbaka, jag har inget fast jobb och´jag mår allmänt dåligt pga vissa saker. Min vikt har kommit ikapp mig och jag mår skit av det rent ut sagt. Jag märker hur lite jag orkar, att jag blir  andfådd av minsta lilla, att jag skäms när jag går med kim på stan för att jag ser allas blickar, och för att jag ser att jag är annorlunda.

För tre dagar sen så bestämde jag mig för att ta tag i detta. Jag har inte ätit något något bröd, druckit någon mjölk eller ätit nåt annat onyttigt på tre dagar. Och för mig är det stort! Detta var något som var vardagsmat för mig innan.

Jag har lovat mig själv att försöka med detta, om jag lyckas vet jag inte, men jag ska försöka, jag ska kämpa.






Jag följer en underbar blogg som hjälper mig mycket med detta. Jag blev så rörd av hennes berättelse så jag var tvungen att ge henne en kommentar. Hon valde då att publicera min kommentar på hennes blogg och det gjorde mig så glad, det gör mig glad att göra andra glada, det krävs inte mycket, ibland räcker det med några ord. Och kan jag ge dom orden så gör jag gärna det.  Jag ser verkligen upp till henne och just nu är hon min stora inspirationskälla. Hon är helt fantastiskt duktig och verkar vara en väldigt fin och glad människa. Hennes blogg kommer jag följa dagligen i min kamp för att gå ner i vikt. Tack Anna!