Grattis på födelsedagen underbara farmor.
Idag är ingen vanlig dag för det är världens bästa farmors födelsedag! =)
Jag ringde henne imorse för att säga grattis på födelsedagen och prata lite och när jag hörde henne svara kom jag på mig själv med att le. Hon gör mig så glad, alltid. Jag grattade henne och man märkte på henne att hon blev lika rörd som alltid. När vi skulle lägga på lät det nästan som hon grät litegrann. Hon är så söt! Och gud vad jag saknar henne, jag hoppas hon kommer hem snart så jag får umgås med henne för hon är den som får mig att må allra bäst.
Den styrkan hon har och den glädjen hon sprider omkring sig är det få människor som har. Det strålar om henne varje gång jag ser henne och det liksom sprider sig en härlig känsla genom hela min kropp. Jag blir lycklig i hennes närvaro.
Hon är en väldigt underbar människa och fin på alla sätt och vis. Hon är min farmor, min lilla farmor...
Grattis på födelsedagen min farmor, ängel och bästa vän. Jag älskar dig <3
Nyttig och varierad kost.
Först och främst vill jag tacka er alla för alla dom fina orden, råden och tipsen jag fått från er i det senaste inlägget, det värmer ända in i hjärtat och det gör att jag känner mig mer motiverad att kämpa med detta. Så ännu en gång. Tusen tack!
Jag har nu tagit ett stort steg i viktminskningen. Nämligen att handla hem massa nyttigheter. Jag handlade massa häromdagen. Men gör man en sallad och äter massa frukt varje dag går det ju åt fort. Så idag fick jag handla lite mer.
Eftersom detta är väldigt nytt för mig så var det lite svårt att veta vad jag ska köpa. Jag vill äta så varierat som möjligt så jag försökte tänka därefter. I fyra dagar har jag ätit ett ägg och två knäckebröd till frukost. Men det känns ju lite dumt att äta det alla dagar, för då finns ju risken att jag tröttnar. Så idag köpte jag både osötad musli och havre&korn gröt. För att iallfall variera frukosten lite. Jag kommer ha frukt i både gröt och fil och även äta ett ägg varje morgon. Vad tror ni om det?
Ni får hemskt gärna tipsa mig om bra och nyttiga produkter, som ni tycker jag kanske borde prova eller äta just för det är nyttigt. Ni får också gärna kommentera om ni har nåt recept i er blogg som ni vill dela med er av eller bara har nåt allmänt råd till mig. Alla kommentarer är väldigt viktiga för mig för att jag ska lyckas så alla tips och råd tas tacksamt emot så skriv på. =)
På bordet ligger bland annat.
- Nektariner
- Bananer
- Äpplen
- Vindruvor
- Clementiner
- Ananas
- Morötter
- Sallad
- Majs
- Keso
- Wapnö filmjölk
- Mineralvatten
- Juice
- Grönt te
- Honung
- C - vitaminer
- Havre&korn gröt
- Osötad musli
- Kokt skinka
Min vikthistoria.
Jag ska ta och berätta något som verkligen både känns väldigt jobbigt och tungt men samtidigt lättande. Det är som sagt ett väldigt känsligt ämne så jag kommer inte berätta allt jättedetaljerat. Och utöver det jag skriver finns det massa annat grundläggande men det är inget jag vill ta upp här, inte än iallafall.
Så länge jag kan minnas har jag varit överviktig, ungefär sen jag var 5 år. Jag minns att man gjorde allt för att få reda på vad orsaken var till dettta. Jag fick göra massa kissprover och annat men ingenting kunde de hitta som var fel. De sa bara att man skulle hålla lite koll över mitt matintag. Detta tror jag var väldigt jobbigt för mina föräldrar att ständigt behöva tänka på. Ingen vill väl att ens barn ska vara överviktig och samtidigt hade jag 4 syskon, där ingen var överviktig, och hur lätt är det då att neka ett barn mer mat, eller en godis. Jag tror iallafall att detta var väldigt svårt för dom. så jag klandrar dom inte.
Åren gick och det blev inte bättre. Jag minns när jag gick i lågstadiet att jag en gång skulle hämta mer mat i bamba, då min fröken plötsligt kommer fram till mig och säger att jag inte fick ta mer. För jag måste tänka på vad jag stoppar i mig.
Det var den gången det riktigt högg till i hjärtat på mig. Jag var 8 år och fick inte äta som andra barn. Jag var tjock! Jag minns hur de andra stirrade på mig när hon kom fram till mig och jag minns hur mycket jag skämdes. Sen den dagen hade jag jättesvårt för att ens gå fram och ta mat utan att känna allas blickar i ryggen. Sen den dagen och än idag har jag jättesvårt att äta inför andra. Det spelar ingen roll om det är hemma hos folk eller ute på stan. Jag känner ständigt blickarna i ryggen som säger "Kolla hur mycket hon äter" "Borde hon verkligen äta sånt" osv..
Jag blev aldrig mobbad i skolan. Jag hade en underbar klass i hela grúndskolan som var min familj. Det var mina bröder och systrar och jag älskar dom än idag. De människorna var det finaste jag hade under min barndom, jag längtade varje dag efter att få gå till skolan. Där kände jag mig trygg och där blev jag accepterad för den jag var.
Några år gick och pratade jag mycket med skolsköterskan och hon erbjöd sig att kontakta en dietist. Men det blev aldrig av. Det var synd tyckte jag, för det kanske hade varit min räddning.
När jag började i sjätte klass hände något som jag aldrig trodde skulle hända mig, min älskade mamma gick bort och jag visste inte hur jag skulle hantera det. Jag blev djupt deprimerad och matintaget blev större. Jag hade fortfarande min underbara klass som fanns för mig och stöttade mig, då mer än någonsin. Det är jag väldigt tacksam för.
När jag sedan skulle sluta nian rasade min värld samman. Jag skulle förlora min underbara klass, min familj och jag visste inte hur jag skulle klara mig utan dom, jag grät hela den dagen och flera dagar efter. Gud va jag saknar dom!
Jag kom in på gymnasiet. På barn&fritidsprogramet. Jag kände inte någon och jag kände mig väldigt ensam. Första dagen kom och jag var väldigt nervös. När jag tog steget innanför klassrumsdörren var det första jag tänkte på att jag bara skulle gå i en klass med tjejer (och fyra killar) Det var min mardröm. Nu skulle jag bli den fula ankungen i klassen. För alla de andra tjejerna var så fina. Och dom såg så lyckliga ut allihop.
Jag kom rätt snabbt in i klassen, vilket jag inte trodde från början. Jag höll mig ganska centralt. Jag gillar att lära känna många och inte bara hålla mig till en och samma person. Så jag försökte så gott jag kunde visa alla vem jag var. Om jag lyckades vet jag inte, men jag försökte. Tillslut började en tjej i klassen som kom att bli min bästa vän. Det blev hon och jag, men samtidigt ville jag inte känna mig instängd. Så jag gick ibland och pratade med några i klassen som satt vid ett bord, för att visa att jag tyckte om dom också. Jag tyckte det kändes bra.
år 2005 träffade jag min prins, min underbara Kim som jag älskar över allt annat i hela världen. Han blev mitt allt och det kunde ingen ta ifrån mig. Jag var nu den lyckligaste i hela världen! Och då kom fällan. Jag var lycklig, och då var det väl en självklarhet att något skulle drabba mig under vägen. Nämligen vikten. Det blev många myskvällar och mycket annat som gjorde att jag gick upp i vikt. Sen jag träffade kim har jag gått upp 15 kilo...tro det eller ej.
Eftersom jag haft det relativt lätt så har jag aldrig mått jättedåligt över att vara överviktig. Eftersom jag har haft folk som tagit mig för den jag är så har det varit svårt för mig att känna mig jättetjock och jätteful. Ända tills nu...
Jag har slutat gymnasiet sedan två år tillbaka, jag har inget fast jobb och´jag mår allmänt dåligt pga vissa saker. Min vikt har kommit ikapp mig och jag mår skit av det rent ut sagt. Jag märker hur lite jag orkar, att jag blir andfådd av minsta lilla, att jag skäms när jag går med kim på stan för att jag ser allas blickar, och för att jag ser att jag är annorlunda.
För tre dagar sen så bestämde jag mig för att ta tag i detta. Jag har inte ätit något något bröd, druckit någon mjölk eller ätit nåt annat onyttigt på tre dagar. Och för mig är det stort! Detta var något som var vardagsmat för mig innan.
Jag har lovat mig själv att försöka med detta, om jag lyckas vet jag inte, men jag ska försöka, jag ska kämpa.
Jag följer en underbar blogg som hjälper mig mycket med detta. Jag blev så rörd av hennes berättelse så jag var tvungen att ge henne en kommentar. Hon valde då att publicera min kommentar på hennes blogg och det gjorde mig så glad, det gör mig glad att göra andra glada, det krävs inte mycket, ibland räcker det med några ord. Och kan jag ge dom orden så gör jag gärna det. Jag ser verkligen upp till henne och just nu är hon min stora inspirationskälla. Hon är helt fantastiskt duktig och verkar vara en väldigt fin och glad människa. Hennes blogg kommer jag följa dagligen i min kamp för att gå ner i vikt. Tack Anna!
Ris och Currykorv med sallad.
Korvstroganoff är en stor favorit i vår familj. Men jag kände mig sugen på att göra den lite annorlunda. Så jag bestämde mig för att använda curry! och det blev jättegott! Prova ni med =)
Som ni ser så använder jag mig lite av samma ingredienser som i de andra maträtterna. Tycker det funkar jättebra och så slipper man köpa massa olika =)
Standard i min mat är matlagningsgrädde, tomatpure, soya och kryddor. Det måste finnas hemma!
Mat för ca 5 personer. Men det blev en del över.
Ingredienser:
- 6 dl Ris
- Vatten
- En ring falukorv
- 2 dl Matlagningsgrädde
- 2 dl Mjölk
- En gul lök
- Tomatpure
- Curry krydda
- Paprika krydda och vitlök&örterkrydda
- Soya
- Squash
Gör såhär:
Koka riset
Skala och skär löken
Skär korven i strimlor.
Fräs löken och korven tillsammans med kryddorna. (inte curry)
Skär squashen i små bitar.
Lägg allt i en tjockbottnad kastrull.
Tillsätt grädde, mjölk och även lite vatten.
Smaksätt med tomatpure, soya och en hel del curry.
Provsmaka till du känner att det är lagom kryddat.
Servera med sallad! I mitt fall blev det grönsallad, tomat och äpple. Äpple passar väldigt bra tillsammans med curry!
Hoppas det smakar! =)
Matblogg?
Jag ska göra en egen kategori med mina recept, så alla kommer finnas där. Ska försöka baka lite nån dag också! och även de recepten kommer självklart ligga där.
Jag hoppas ni gillar min blogg även om det blir en hel del mat-inlägg nu. Hehe! Jag känner lite att jag hellre vill skriva om mat än om ingenting alls. För just nu har jag verkligen ingenting att skriva om, och då passar det ju bra.
Snart skriver jag receptet till dagens middag! =)
Bulgur med Räk&Grönsaksblandning.
Idag var jag återigen kreativ i köket och kom på ett nytt recept. Och självklart delar jag med mig av det till er.
Det är en väldigt god, nyttig och mättande middag.
Och som vanligt så varierar innehåll och smak och hur mycket/lite man vill ha i maten. Testa er fram!
Tänk också på att detta går att göra som en vegitarisk variant, bara uteslut räkorna.
Idag gjorde jag middag till 5 personer och då såg det ut såhär:
Ingredienser:
- 3 dl Bulgur
- 6 dl vatten
- Lite olja
- 2 msk Grönsaksbuljong.
- 500 g skalade räkor.
- 4 dl frysta sommar grönsaker. I mitt fall morötter, ärtor, blomkål och kikärtor.
- 1 gul lök
- 2 vitlöksklyftor.
- 1 grön paprika.
- lite tärnad squash
- 3 dl matlagningsgrädde.
- Tomatpure efter smak
- Soya efter smak.
- Kryddor: Salt, peppar, paprikakrydda, vitlök & örter krydda. och även lite grönsaksbuljong.
Gör såhär:
Koka upp vattnet tillsammans med oljan och grönsaksbuljongen och tillsätt sedan bulgur. Koka på samma sätt som ris.
Skala räkorna.
Koka upp sommargrönsakerna med lite salt så de mjuknar.
Fräs lök, vitlök, paprika, squash en liten stund. krydda med paprikakrydda och vitlök&örter kryddan.
Tillsätt räkorna och fräs lite till.
Slutligen tillsätter du grädden, tomatpuren, soyan och lite grönsaksbuljon efter smak.
Låt koka upp.
Servera med tomater!
Jag ångrar lite att jag inte pressade i lite citron, det hade nog varit lite god syrlighet i maten då. Men det testar jag nästa gång. =)
Recept till en väldigt god soppa!
Här är mitt egna recept. Tänk på att mängder och ingredienser kan variera utefter vad ni själva vill ha och gillar. I min familj är vi dessutom 5 stycken som äter så jag gjorde ungefär som det här.
Ingredienser:
- 600 g köttfärs
- 1 Gul lök
- 3 vitlöksklyftor
- 5 tärnade potatisar
- 2 morötter
- 3 Dl Grädde, antingen visp eller matlagningsgrädde. Ta det du gillar!
- 5 Dl standardmjölk
- Kalvfond efter smak
- Soya efter smak
- Tomatpure efter smak.
- Salt och peppar.
Gör såhär:
Fräs köttfärs, lök och vitlök i lite olja.
skala och tärna potatisarna
Skala och skiva morötterna.
När köttfärsen fräst klart tillsätter du potatisarna och fräser lite till.
Sedan lägger du allt allt i en tjockbottnad kastrull och tillsätter resterande ingredienser.
Låt koka tills potatisen och morötterna är mjuka.
Servera!
Uppdrag granskning - Mirakeltanten Gulli.
Jag har i tidigare inlägg skrivit om några fall som visats i Kalla Fakta och tänker nu skriva om ett fall ur Uppdrag granskning. Nämligen om Mirakeltanten Gulli. 78 år.
Gulli gick från att vara en aktiv pensionär till nåt som skulle förstöra 11 år av hennes liv.
Hon led av sjukdomen epilepsi och efter ett anfall som ledde till att hon fick åka in till sjukhus började hennes resa. Läkarna beslutade att ge Gulli Ergenyl mot sin epilepsi men efter att hon återigen fått flera epilepsianfall bestämde de sig för att öka doseringen. Det ledde till att Gulli blev allt sämre - Hon blev glömsk, förvirrad, deprimerad och gick ner i vikt. Hon skickades mellan olika neurologer som skulle behandla hennes epilepsi och andra läkare som skulle behandla hennes andra krämpor. Men tre år efter första anfallet beslöt de sig för att ändra medicinen till Lamictal. Och denna gången blev Gulli snabbt väldigt mycket sämre. Utöver att hon var glömsk, deprimerad och förvirrad blev hon nu aggressiv, ramlade och var mycket trött. Det gick inte att känna igen Gulli.
På Gullis vårdcentral misstänkte man att det var biverkningar från medcinen som gjorde henne så dålig, de noterades t.o.m 4 gånger i hennes journal men inget gjordes åt det, de ansåg att det hängde på Gulli själv att ta upp det. Gulli som då var en glömsk virrig patiens. Ävens Gullis anhöriga framförde sina åsikter om biverkningarna men neourologerna avfärdade det som tänkbar orsak till hennes insjuknande. Ändå står det på förpackningen att biverkningar på hennes epilepsimediciner kan ge "förvirring" och på medicinen Ergenyl står det tydligt att en biverkning kan ge "övergående demensliknande tillstånd"
Efter sex år försvann Gullis epilepsi men hon var fortfarande lika dålig, hon kunde inte ta hand om sig själv och hon kunde inte prata. hon var näst intill dement enligt neuroligerna, de var de fast beslutna om och de bestämde att behandla henne därefter. Hon fick flytta till dementboende och även doseras med fler mediciner. Efter fyra år på dementboendet var hon nu så dålig att hon inte ens kunde svälja sina egna mediciner. Och det skulle komma att bli hennes räddning.
Efter fem dagar utan medicinerna kunde Gulli prata och göra sina egna behov helt själv. Hon ringde t.o.m sin dotter som hon inte hade pratat med sen 2003. Ingen kunde tro att det som nu hänt var sant. Tills den dagen hon återigen tvingades börja med medicinerna. Hon blev snabbt sjuk på nytt och det var först då som läkarna började förstå att det var biverkningarna av medicinen som hade gjort Gulli så sjuk. De bestämde då att ta bort medicinerna helt och Gullis liv började om på nytt. Men - 11 år av hennes liv var nu borta.
Nu lever Gulli som vilken annan som helst. Det mesta handlar om att ta igen de 11 åren som gick förlorade till medicinerna. Men hon går på teater, läser, lyssnar på musik och umgås med sina nära.
Hennes medverkan i detta program var främst att kunna hjälpa andra så de inte drabbas av samma sak som hon själv drabbades av.
Besök gärna uppdrag gransknings hemsida och läs mer om detta.
Anledningen till att jag skriver detta är för att jag blir så berörd och upprörd av detta. Jag förstår inte hur något sånt här kan få hända. Jag kan inte förstå att läkarna inte har mer kunskap om det som de jobbar med och jag förstår inte hur man bara kan se på när en människa bara blir sjukare och sjukare utan att göra nåt åt det. Att bara fastställa diagnosen demens utan att ens försöka lista ut någon annan anledning till hennes insjuknande gör mig så jävla arg. Och när det sedan står vilka biverkningar som medicinerna hon får ger, utan att de vet om det , eller ens orkar kolla upp det är för mig helt ofattbart.
Jag lider med hennes familj och med Gulli som har fått utså detta och jag önskar henne allt gott i framtiden.
Rikard, min älskade storebror.
Jag och Rikard har inte stått varandra så jättenära under vår uppväxt. När vi var små var det mest mina småbröder jag var med och Rikard hängde väl mest med sina kompisar. Men sen pappa och mamma skiljdes har både jag och Rikard varit med om mycket tuffa saker och stunder. Både jag och Rikard fick flytta med mamma hem till hennes nya man. "monstret" som ni säkert känner till från tidigare inlägg. Där fick vi ett helvete redan från början. Vi fick se saker som barn absolut aldrig borde så se, saker som ingen borde få se någonsin. Jag som lillasyster såg hur jobbigt detta var för Rikard och jag såg att han hade det väldigt tufft.
Många gånger minns jag att jag var med Rikard mycket när vi bodde där, han ville att jag skulle lyssna på hans musik, istället för spice girls och aqua som jag jämt lyssnade på då, jag skulle även ha en scarf i håret som vissa hiphopare har. Och jag minns att vi hade varsin gris. (vi bodde på bondgård) Hans hette Rosett och min hette Pärlan. Det är så jag småler lite när jag tänker på det. Men även under dessa stunder tillsammans hade vi det mycket jobbigt psykiskt båda två. Det låg alltid där bakom och tryckte.
När Rikard en dag beslutade sig för att flytta därifrån hem till pappa blev jag mycket ledsen, nu blev jag alldels ensam. Men var jag glad för nu visste jag att han hade det bra, eller åtminstone bättre. Utan mammas närhet kom Rikard inte så bra överens med pappa men jag visste ändå att nu var han hos någon förutom mamma som alltid älskat och alltid kommer att älska honom. Det gjorde mig varm inombords.
För mig fortsatte helvetet och det blev aldrig bättre, men även då var jag glad att mina syskon hade det bra. De var trygga.
När mamma dog år 2000 kom det som en stor chock för oss alla, ingen kunde tro att det var sant och ingen ville att det skulle vara sant. Det var ett väldigt tungt besked och jag minns hur ledsen jag var, men framförallt så minns jag hur ledsen Rikard var. Det är en av de få saker jag minns under denna svåra period. Det var första gången jag såg Rikard gråta och det satte ett djupt spår inom mig som jag bär med mig en idag.
När mamma hade dött fick även jag flytta till pappa och det var ett kaos hemma rent ut sagt. Jag bråkade med Rikard jämt, men jag har ingen aning om varför. Men jag tror jag vet det idag. Jag tror att vi bråkade för att få ut all den aggression vi hade inom oss emot "monstret" och vad han hade gjort mot oss. Sen tror jag till stor del att jag ständigt strävade efter att få hans uppmärksamhet. Jag ville att min storebror skulle se mig. Hans lillasyster...
När Rikard tillslut fick en egen lägenhet så såg man hur kan riktigt sken upp. Han var glad igen och det kunde ingen ta ifrån honom. Efter många år av smärta och bedrövelse skulle han äntligen få ta hand om sig själv, utan att någon annan la sig i. Jag var glad för hans skull. Jätteglad. Men samtidigt skulle jag förlora min storebror, igen.. Jag var ledsen...
Vi bor fortfarande kvar på samma ställe än idag. Jag hemma hos pappa och han i sin lilla lägenhet tillsammans med sin tjej. Vår relation är idag mycket bättre eftersom vi inte går på varandra jämt och ständigt. Vi träffas på kalas och sådär. Och jag vet att jag har honom vid min sida. Samtidigt så saknar jag honom så otroligt mycket.
Senast igår när jag och Kim åkte buss såg jag rätt som det var Rikard vid en busshållplats. Det första jag sa till Kim var, "titta där är min bror" istället för "titta där är Rikard" som jag hade sagt tidigare. Det var en härlig känsla.
Det är som vanligt när jag skriver djupa inlägg att tårarna rinner ner för mina kinder, men denna gång är det inte sorgsna tårar. Det är tårar som kommer direkt från hjärtat riktat till min storebror. Tårar som visar hur otroligt mycket jag älskar honom, och jag vet att jag är dålig på att visa det. Men det är anledningen till att detta inlägget är till honom, för att visa honom hur mycket han faktiskt betyder för mig.
Jag vet inte om han någonsin kommer att läsa detta. Men det känns ändå skönt att ha fått det sagt.
Jag älskar dig Rikard. min storebror, min allra bästa storebror.
Lite info om mitt hår.
Men då tar jag och gör det inlägget nu som jag egentligen skulle gjort igår.
Jag färgade nämligen håret igår, utväxten. Och det gjorde jag själv denna gång, min syster brukar alltid hjälpa mig annars. Efter många misslyckade färgningar hos frisörer så gör jag det nu alltid hemma. Och resultat blev lika bra som alltid. Jag får ofta frågor om hur mitt hår kan vara så mjukt och fint efter att jag färgat det blont. Då förklarar jag att när jag väl hade uppnått den ljusa nyans jag ville ha på mitt hår (genom att slinga) så färgar jag enbart utväxten för att inte slita mer på längden. Sen har jag haft väldigt tur när jag färgat, tur på det sättet att mitt hår knappt tagit någon skada. (Har gjort det så många gånger att jag inte ens kan räkna) Och i alla möjliga färger. Har faktiskt även haft nästintill svart hår. Sen (tro det eller ej) Använder jag nästan aldrig hårinpckning. Dels för att jag inte tänker på det, sen har jag hört från min frisör att inpackningar faktiskt inte är så bra som man tror. Det gör att håret blir fint och mjukt de gångerna man använder det, men skulle du väl sluta använda det så törstar håret efter fukt. Så det blir som en ond cirkel. Enligt henne blir håret mer torrt av inpacking (om man använder det för ofta) Om det stämmer vet jag inte, men för mig har det funkar bra utan. Sen tvättar jag alltid håret med olika schampoon och balsam varje gång. Det är för att håret ska ta till sig de givande ämnerna mer och inte stå emot dom som håret tillslut gör av ett och samma schampoo.
Tänkte lägga upp en bild på mitt hår efter färgningen av utväxten igår. Konstigt nog kom det en skugga precis vid utväxten så den ser inte lika ljus ut som den är. Den är alltså precis lika ljus som det är i längden av håret.
Visst ser mitt hår mjukt och fint ut? =)
Nya möbler.
En shoppingdag på Allum.
Tänkte uppdaterat igår men när jag väl skulle göra det blev jag alldeles för trött så det får bli idag istället.
Gårdagen började med att jag och Kim gick upp vid halv nio, duschade, åt frukost och gjorde oss iordning för att åka in en sväng till allum och sedan vidare hem till Kims familj.
Som vanligt när jag går i affären köper jag alltid massa saker som jag egentligen inte behöver, men jag kunde helt enkelt inte låta bli, och farligt dyrt var det inte heller. =) Tänkte visa lite saker som jag kom hem med igår.
Jag har fastnat för ränder på kläderna och även (rosa!?!?!) av någon anledning..haha! så Gina Tricot började jag fynda i.
Tre toppar/tröjor. 149 kr/st
Två tunikor. 47:50 kr/st. (Rea)
Måste bara säga att dessa kläder är de skönaste jag haft på länge! Så tunt och fint tyg.
Efter Gina Tricot bar det av till Åhlens.
Smink från Viva La Diva. Inget jag vanligtvis använder men håller på att spåna på en ide, och då behövs mycket ögonskuggor, då lika gärna de billiga.
Lip-Primer från lumene.
Ögoncreme Åhlens.
Sminkpensel.
Efter Åhlens gick vi till Ur&Penn, alltid lika kul att gå in i en affär med massa rea!
Stor fin silverklocka 150 kr. (tidigare 398 kr)
Sist men inte mins kom vi till Make Up Store!
Face Mist. 195 kr.
Sen fick jag även köpt lite smycken och sånt där men det orkade jag inte ta kort på. Sen ber jag också om ursäkt för kvaliten på bilderna, men som sagt så var jag väldigt trött igår när vi kom hem efter en hel dag.
Ha det underbart!
Havskräftor är gudomligt gott!
Det var iallafall några söta tjejer som kommenterade. Vad jag jag blir av er. Det är framförallt för mig själv som jag skiver blogg men också för er, som uppskattar bloggen och gör dom där små sakerna som jag ber om. Tack! =)
Idag har varit en väldigt lugn dag. Vaknade vid tio och då gick kim och köpte baguetter till oss, det var väldigt gott.
Efter frukosten la jag mig på balkongen och solade ungefär 2 timmar. Det var så varmt och skönt, riktigt avslappnande och färg har man fått, det märkte jag förut när jag kollade i spegeln..haha!
Vid fem tiden när pappa kom hem åkte han, jag och min lillebror och handlade. Jag har varit så sjukt sugen på räkor hur länge som helst så jag hade verkligen planerat att köpa det. Men när jag väl kom fram så var dom slut. Typiskt!
Men som tur i oturen fick jag med mig ett kilo havskräftor hem och vad är godare än det! Det var så jag njöt med både kropp och själ. Underbart smarrigt var det. Jag älskar verkligen skaldjur och fisk!
Fick även köpt med mig lite annat smått och gott som vi hade till kräftorna. Dock fanns det inget bolag där så något vin blev det inte.. tyvärr! Det får bli en annan gång.
Nu ska jag och Kim krypa ner under täckerna och sova, känner mig faktiskt väldigt trött. Har väl varit en för slapp dag eller nåt. Hehe.
Ha en fortsatt trevlig kväll/natt!
Tack till alla er som läser min blogg.
Det är med ett leende på läpparna som jag ser att mina besökare ökar. Det är verkligen jättekul och jag blir så glad!
Självklart blir man lite extra glad av de söta som också kommenterar mina inlägg, det värmer. Det gör det faktiskt. Bara att få en liten kommentar efter ett inlägg visar ju att ni faktiskt har läst och jag får då en liten överblick över vilka ni är.
Jag vet inte om det är mycket begärt men eftersom jag verkligen tycker det är JÄTTEKUL att se vilka ni är som läser min blogg och även kunna besöka era bloggar så skulle jag verkligen uppskatta om ni gav en liten kommentar. Det kan vara precis vad som helst. Ni Behöver inte alls kommentera själva inlägget utan bara säga tex; hej, läst, ditt namn. Ja precis vad du vill. Det skulle uppskattas skarpt!
Jag hoppas ni som följer bloggen fortsätter göra det. Och om ni har något förslag eller tips på vad jag kan skriva för att göra bloggen ännu roligare eller mer intressant får ni gärna säga det. Ibland tappar man sin fantasi nämligen. Hehe.
Nu väntar jag spänt på era kommentarer ;)
Ha en fortsatt trevlig tisdagskväll allihopa!
Grattis Kronprinsessan Victoria
Grattis på födelsedagen Kronprinsessan!
Grattis morfar.
Jag hoppas du fick en underbar födelsedag idag morfar, du om någon är värd det så mycket.
Du är bäst och jag älskar dig av hela mitt hjärta!
Allt jobbigt drabbar mig just nu.
Det hela började med att jag skulle städa under vår trappa, där såg ut som jag vet inte vad. Stod massa kartonger med grejer och saker som vi har ställt där för att vi inte vill ha kvar dom. Vi är alltså så lata att vi inte orkar slänga det direkt på tippen. Men nu är iallafall allt så gott som borta. Några av mina kartonger står fortfarande kvar och så jag har gjort en liten "data-hörna" till Kim där, ställt hans skrivbord och dator där, eftersom det inte får plats i mitt rum. Det blev kanon tycker jag.
Det var mycket slitsamt att som VANLIGT göra allt själv. Lyfta kartonger och sånt är inte riktigt min grej, men vad ska man göra. Det är nog vårt motto i familjen; vill man ha något gjort får man göra det själv. Fast nu när jag tänker efter lite så hjälpte faktiskt Kim mig att bära lite saker. Tack för det snutten!
Nu till det som jag tyckte var nåt av det värsta jag varit med om. Mitt upp i allt städande så var jag redan grining och irriterad (Läs inlägget innan) Det har nämligen fortfarande inte lagt sig. Ännu mer grinig blev jag på pappa när jag pratade med honom i telefonen och han sa att han vägrade åka med mig till Ikea, där jag verkligen måste köpa en ny byrå. Så det hängde nästan i luften att något skulle drabba mig. Inget verkade gå som jag vill. När jag lagt på luren, arg som ett bi vänder jag mig om hastigt och trampar på nåt som gjorde så fruktansvärt ont!! Den trängde rakt in i foten, hela vägen. Det var så man verkligen kände hur den trängde djupare in i hälen fast det gick hur fort som helst. När jag lyfte på foten såg jag till min fasa att den satt där, rakt in i foten!! Jag skrek och grät och Kim kom springandes för att kolla vad det var. Jag var tvungen att bestämma mig om han eller jag skulle dra ut den, men jag gjorde det. Rädd som man är drar man ju så sakta som möjligt, vilket gjorde så ont! Går inte att beskriva smärtan. Jag grät nåt hysteriskt och tog telefonen och ringde pappa så fort jag bara kunde, och han som vet hur fruktansvärt rädd jag är för sjukhus och sprutor och allt som har med det att göra börjar tala om för mig att vi kanske måste åka dit och ta en stelkrampspruta, då brast det rejält. Då sket jag i smärtan, då blev jag bara rädd. Folk som känner mig vet att jag går aldrig innanför ett sjukhus om det inte är akut. Jag minns när jag var liten och skulle dit, mamma och pappa fick förvana mig flera dagar innan och jag grät ända tills den dagen kom, och när dagen kom fanns det inget som kunde lugna mig. Jag klarar verkligen inte av det. Men hur som helst så sa pappa att jag skulle tvätta rent såret och sätta en kompress, sen lägga mig i sängen och hålla upp foten. Det gjorde jag, men jag var fortfarande rädd. Det ända jag kunde tänka på var att jag måste till sjukhus. Jag bara grät och grät och medans jag grät tror jag att jag grät ut all min ilska som jag haft de tidigare dagarna, vilket jag tror är bra. Det kände inte som jag bara grät av smärta eller rädsla, det låg nåt mer där.
Efter en lång stund lugnade jag ner mig och kunde slappna av lite. Foten pulserade fortfarande men det var lite bättre. Resten av dagen fick jag bara ta det lugnt, jag kunde inte gå på foten och kan inte det idag heller, får typ gå på tårna med den ena foten. Rätt jobbigt kan jag säga. Men bättre känns det och svullnaden har lagt sig, så något sjukhus blir det nog inte. Tack och lov.
För er som tycker att jag kanske överdriver eller att det inte alls lät så farligt kan tänka om. Det är bara jag som vet hur det var och hur det kändes, det var fruktansvärt och jag var rädd, väldigt rädd.
Bilden är suddig och gör den inte rättvis då man inte riktigt ser hur stor den faktiskt är. Jag vet inte vad de där sakerna kallas men jag lade de två brevid varandra för att man skulle se skillnaden på storleken. Den lilla är den man vanligtvis använder för att fästa upp sladdar och den större för att fästa upp riktigt STORA sladdar, den är betydligt större som ni ser. Det var alltså den stora (som faktiskt är en spik om man tar bort det vita) som trängde rakt in, hela vägen i min fot.
Hjälp mig.
Anledning till att jag är irriterad då? Jo det ska jag tala om. Eftersom bloggen är MIN får jag och har jag rätt att skriva precis vad jag vill i den. Läs den eller skit i det...
Jag är så fruktansvärt trött på alla dryga människor som vägrar sträcka upp en hand för att hjälpa till, eller för att ens öppna sin mun för att fråga om man kanske skulle behöva lite hjälp? Allvarligt, ska det vara så jävla svårt...
I hela mitt liv har jag ständigt fått ta hand om andra, det spelade ingen roll om vem. Jag kan inte komma på nån gång jag har tagit hand eller ägnat något tid till mig själv först. När jag var liten tog jag hand om mina syskon på alla möjliga vis, när jag blev lite äldre tog jag hand om, eller såg efter mina klasskompisar när det tex var fest. Jag har alltid fått frågan varför jag aldrig drack på dessa fester och där har ni en av anledningarna, att jag såg efter er. Såg till så alla andra hade det bra, ifall jag behövde hjälpa någon som låg och spydde eller om någon hade något problem eller bara behövde prata. När jag sedan blev lite äldre var det min mamma jag fick ta hand om, jag fick bli hennes mamma och därav mina syskons mamma. Mamma var inte kapabel att ta hand om sig själv emellanåt pga vissa omständigheter, så det var jag som fick ta hennes plats. Då menar jag långt ifrån hela tiden, hon var en otrolig mamma på alla sätt men vissa stunder behövde hon hjälp, och då fanns jag där. Det är jag glad över...
När mamma sedan dog, då var jag 12 år, flyttade jag hem till min pappa och mina 3 bröder, jag blev alltså ensam tjej i hushållet. I början såg jag aldrig det som något problem. När folk frågade mig om jag verkligen trivdes så svarade jag alltid ja, för det gjorde jag. Men de kunde inte för sitt liv förstå hur. Nu vet jag varför jag inte förstod, nu vet jag vad jag hade att vänta mig.
De senaste åren är det jag som har varit "kvinnan i huset" det är jag som har städat, slängt soppor, tvättat, stått med maten färdig varje dag de kommer hem från jobbet och gjort alla andra sysslor som kan tänkas behövas i ett hem. Allt det har jag gjort själv, utan någons hjälp. Förutom när min farmor är på besök, hon är verkligen den som betyder mest. Finns verkligen ingen som henne, min ängel. Men förutom av henne får jag aldrig någon hjälp, jag får aldrig frågan "Behöver du hjälp med någonting Jennie?" Inte från de som BOR här eller från de som HÄLSAR PÅ under en LÄNGRE period. Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan sjunka så lågt, att man bor under ett och samma hushåll där man får allt serverat men ALDRIG erbjuder någon hjälp. Det är aldrig någon som gör något om inte JAG säger åt dem att göra nåt. Ska det verkligen behövas? Kan man inte se med egna ögon om det är nåt som behöver göras? De tar inte ens ut sopporna fast det ser att påsen är överfull, nä för de tänker bara "det där tar Jennie hand om" Så är det varje dag, dagarna i ända.. Jag vet ju bara hur jag är själv, är jag tex hemma hos min pojkvän brukar jag alltid kolla om det finns något jag kan hjälpa till med, för det är så man gör! Ber min syster mig om hjälp med städning, så ställer jag självklart upp, ber min storebror mig hjälp med något så kommer jag alltid ställa upp. JAG KOMMER ALLTID STÄLLA UPP! Varför kan ingen göra detsamma för mig? Är jag mindre värd? Tror ni för att jag alltid gör allt själv INTE VILL ha någon hjälp eller tror ni att jag VILL göra allt själv? Ibland om någon frågar, (om det och när det väl händer) om jag behöver hjälp, har jag kommit på mig själv med att oftast säga "nejdå, det behövs inte" utan att ens tänka efter. Men när jag väl tänker efter så kommer jag på hur jag själv hade gjort. Jag hade inte ens frågat. Om jag tex såg att nån stod med världens största disk, så hade jag bara sagt att nu tar jag över. Och gjort det också! Bara en sådan liten sak kan göra jättemycket, för är man "normal" så förstår man faktiskt att människor ibland säger att de inte behöver hjälp fast det är hjälp de vill ha mest av allt.
Jag anser att alla måste hjälpas åt för att det ska funka. Hur i helvete kan de tro att jag ska orka i längden? De frågar mig i princip varje dag varför jag är så sur och grinig, de kan inte ens förstå varför. Är det inte uppenbart? Tex när man kommer hit och hälsar på, under en lång period, är det inte då uppenbart att man hjälper till? Eller ska det vara så att bara för att man är gäst behöver man inte göra ett skit? Utan man kan bara lägga sina kläder i tvätten, äta maten som serveras, bre sina smörgåsar och ta med på rummet för att sedan lämna disken och sedan strunta i allt annat. För någon annan tar ju hand om det..
Ibland frågar jag flera gånger om någon kan hjälpa mig men ingen gör det, i slutändan är det ändå jag som står och gör det. Det bor en hund här just nu, ägaren också. Och Alla vet att jag är allergisk mot pälsdjur, så jag sa för några dagar sen att jag gärna ville att de skulle dammsuga eftersom min allergi började bli riktigt jobbig. Men gjorde någon det? Nej. Gör man inte det om någon ber en? Om de ser på mig att jag har det jobbigt? nä de väntar väl bara på att jag ska ta fram dammsugaren och göra det, och antagligen blir det så, om jag känner dom och mig själv rätt. Jag vet snart inte vart jag ska ta vägen. Jag har försökt och försökt men jag når aldrig fram, hur jag än gör. Om inte dom som BOR här plus GÄSTERNA hjälper mig så kommer jag gå under, jag kommer inte orka. Jag känner redan nu hur min kraft sakta börjar försvinna. Snälla hjälp mig.
Jag skiter fullständigt i om någon som läser detta blir arg eller ledsen för ingen är mer ledsen än jag...
Michael Jackson - En av tidernas största legend.
Hade egentligen inte tänkt skriva något om honom, eftersom jag egentligen aldrig haft honom som favorit eller lyssnat speciellt mycket på hans musik. Men eftersom man kan många av hans låtar och vet vilken otroligt duktig, musikalisk, talangfull artist han var, så jag kände på nåt sätt att jag var tvungen.
I skrivande stund sitter jag och kollar på The dangerous tour, en konsertfilm från 1992. Man har ju som sagt alltid vetat att han varit King of Pop och att han var otroligt känd över hela världen. Men att se det såhär, när han uppträder och sjunger är otroligt mäktigt.
De sände ju även minnescermonin på tv:n förut och det va väldigt vackert och gripande. Många fina tal där även mina tårar rann emellanåt. Det är verkligen nu man inser att han faktiskt är borta, att han faktiskt inte finns hos oss längre. Bara i våra tankar och hjärtan och där är jag säker på att han kommer finnas en lång tid framöver. Hans musik kommer leva kvar precis som hans hedervärda minne, det är jag övertygad om. Vila i frid Michael..
Blåbär, Pannbiffar och städning.
Har faktiskt varit riktigt duktig de senaste dagarna. Igår var jag ute i skogen och plockade blåbär och på kvällen bakade jag blåbärspaj med vaniljsås och idag lagade jag egna pannbiffar med potatis och sås. Gudomligt gott!
Och imon har jag bestämt att jag ska städa hela huset, det är ett måste nu. Sen är det ju skönt att göra det nu när vädret inte är det bästa. För ingen orkar stå och städa i strålande sol och gassande värme. Så nu var det bestämt.
Förresten så har jag och Kim varit tillsammans i 3 år & 9 månader idag. =)
Jag älskar dig lika mycket nu som jag alltid har gjort och jag vet att jag kommer fortsätta älska dig i all evighet.
Vår kärlek är den stakaste på jorden! <3
Lite uppdatering.
De senaste dagarna har det bara varit solning och bad för min del. Mycket härligt!
Men igår blev det en paus ifrån det slappa då vi hjälpte våra vänner Carro&Jimmy att flytta. Kan säga att det va riktigt jobbigt i denna värmen plus att det inte fanns någon hiss, då är det inte lätt att flytta alla saker från högsta våningen till högsta våningen i huset brevid. Mina ben är inte glada idag då jag har rejäl träningsvärk, även Kim kände av det. Men det var bara att kämpa på, klart man gör det för sina vänner =) Nu hoppas jag bara att dom trivs bra och att dom kommit någorlunda iordning. Det är ju inte lätt att ha en liten bebis samtidigt som man flyttar men dom är så duktiga.
Tveka inte att fråga igen om ni behöver hjälp. Vi finns här för er och jag hoppas ni vet det.
Och förresten, Tack för maten! =)
Till helgen hoppas jag verkligen det blir fint väder, trots att dom säger att det skulle och ska bli regn, hittills har det ju inte kommit nåt regn iallafall. Då hoppas jag på mycket bad, möjligtvis havet.
Ha det underbart!
