Jag ska tycka lite synd om mig just nu faktiskt. Igår hände en hemsk sak, som gjorde ruskigt ont och jag blev så rädd att jag höll på att dö, faktiskt.

Det hela började med att jag skulle städa under vår trappa, där såg ut som jag vet inte vad. Stod massa kartonger med grejer och saker som vi har ställt där för att vi inte vill ha kvar dom. Vi är alltså så lata att vi inte orkar slänga det direkt på tippen. Men nu är iallafall allt så gott som borta. Några av mina kartonger står fortfarande kvar och så jag har gjort en liten "data-hörna" till Kim där, ställt hans skrivbord och dator där, eftersom det inte får plats i mitt rum. Det blev kanon tycker jag.

Det var mycket slitsamt att som VANLIGT göra allt själv. Lyfta kartonger och sånt är inte riktigt min grej, men vad ska man göra. Det är nog vårt motto i familjen; vill man ha något gjort får man göra det själv.  Fast nu när jag tänker efter lite så hjälpte faktiskt Kim mig att bära lite saker. Tack för det snutten!

Nu till det som jag tyckte var nåt av det värsta jag varit med om. Mitt upp i allt städande så var jag redan grining och irriterad (Läs inlägget innan) Det har nämligen fortfarande inte lagt sig. Ännu mer grinig blev jag på pappa när jag pratade med honom i telefonen och han sa att han vägrade åka med mig till Ikea, där jag verkligen måste köpa en ny byrå. Så det hängde nästan i luften att något skulle drabba mig. Inget verkade gå som jag vill. När jag lagt på luren, arg som ett bi vänder jag mig om hastigt och trampar på nåt som gjorde så fruktansvärt ont!! Den trängde rakt in i foten, hela vägen. Det var så man verkligen kände hur den trängde djupare in i hälen fast det gick hur fort som helst. När jag lyfte på foten såg jag till min fasa att den satt där, rakt in i foten!! Jag skrek och grät och Kim kom springandes för att kolla vad det var. Jag var tvungen att bestämma mig om han eller jag skulle dra ut den, men jag gjorde det. Rädd som man är drar man ju så sakta som möjligt, vilket gjorde så ont! Går inte att beskriva smärtan. Jag grät nåt hysteriskt och tog telefonen och ringde pappa så fort jag bara kunde, och han som vet hur fruktansvärt rädd jag är för sjukhus och sprutor och allt som har med det att göra börjar tala om för mig att vi kanske måste åka dit och ta en stelkrampspruta, då brast det rejält. Då sket jag i smärtan, då blev jag bara rädd. Folk som känner mig vet att jag går aldrig innanför ett sjukhus om det inte är akut. Jag minns när jag var liten och skulle dit, mamma och pappa fick förvana mig flera dagar innan och jag grät ända tills den dagen kom, och när dagen kom fanns det inget som kunde lugna mig. Jag klarar verkligen inte av det. Men hur som helst så sa pappa att jag skulle tvätta rent såret och sätta en kompress, sen lägga mig i sängen och hålla upp foten. Det gjorde jag, men jag var fortfarande rädd. Det ända jag kunde tänka på var att jag måste till sjukhus. Jag bara grät och grät och medans jag grät tror jag att jag grät ut all min ilska som jag haft de tidigare dagarna, vilket jag tror är bra. Det kände inte som jag bara grät av smärta eller rädsla, det låg nåt mer där. 
Efter en lång stund lugnade jag ner mig och kunde slappna av lite. Foten pulserade fortfarande men det var lite bättre. Resten av dagen fick jag bara ta det lugnt, jag kunde inte gå på foten och kan inte det idag heller, får typ gå på tårna med den ena foten. Rätt jobbigt kan jag säga. Men bättre känns det och svullnaden har lagt sig, så något sjukhus blir det nog inte. Tack och lov.

För er som tycker att jag kanske överdriver eller att det inte alls lät så farligt kan tänka om. Det är bara jag som vet hur det var och hur det kändes, det var fruktansvärt och jag var rädd, väldigt rädd.