Ja igår gick flyttlasset till vår nya lägenhet. Det var mina fina småbröder som hjälpte mig att köra och bära. Vet inte vad jag hade gjort utan dom. Är så tacksam!

Det blev dock inte bara en lycklig historia. När de hade burit in allt slog det mig att jag faktiskt flyttar ifrån dem. Jag hade gråten i halsen medans jag kramade om dem och tackade för hjälpen. Men några timmar senare kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. De strömmade ner för mina kinder och det sved i ögonen av alla salta tårar. Jag var så ledsen. Aldrig innan har jag varit ifrån dem och även om det är en kort bilresa till dem så har jag dem inte här, hos mig. Jag ringde iallafall till pappa ochb grät ut och efteråt kändes det mycket bättre. De har lovat att hälsa på mig ofta så det hoppas jag verkligen.

Känner mig rätt löjlig som gråter istället för att vara glad men jag tillåter faktiskt mig själv att vara ledsen. Det finns mycket bakom som gör att jag faktiskt är det. En sak är att jag ständigt, efter mammas död, har svårt att vara utan min familj eftersom jag vet att vad som helst faktiskt kan hända. Men nog om det. Det blir nog bra detta när allt har lagt sig och vi har kommit iordning helt.

Nu ska jag förbereda mig för andra natten här i lägenheten. Blir lite mys med min fina pojke som jag älskar så ♥
På återseende!