Idag kan jag verkligen inte skylla på att det varit för fint väder för att blogga då det fullkomligt har pissregnat hela dagen. Däremot mår jag kasst just nu. Nåt ligger och lurar i kroppen och i huvudet men jag vet inte vad det är. Vädret har med all sannorlighet gjort det värre iallafall. Varför blir allt så trist och tråkigt så fort solen försvinner?

Det jag har ägnat min dag åt är iallafall att ligga i sängen och kolla på blocket, har väl gått igenom över 100 sidor eller nåt. I brist på annat...
Det finns verkligen inget som jag vill hellre än att flytta till egen lägenhet, jag vill det NU. Jag vill bo tillsammans med den personen som betyder allra mest för mig och jag vill börja planera vår framtid tillsammans.
När jag tänker på att vi en dag kommer få en lägenhet riktigt pirrar det i kroppen, ungefär samma känsla som när man är nykär. Jag längtar nåt så otroligt!!

För er kanske det är svårt att förstå hur det kan vara en sån STOOR grej, visst första lägenheten är väl alltid spännande men att man typ börja lipa i bara tanken på att vi inom en snar framtid kommer bo ihop kanske är svårt att förstå.

Men har man, som jag, hela livet ägnat sitt eget liv åt att ta hand om andra finns inget mer underbart än frihetskänsla. Att få börja ta hand om sig själv, tänka på mig själv och ägna mig åt det jag själv vill för en gångs skull vore nåt enormt för mig, nåt jag aldrig upplevt tidigare.

Redan som ett litet barn var det jag som tog hand om min mamma och mina två yngre bröder då vår barndom var riktigt tuff och jobbig. Iallafall gick det utför när mamma och pappa skiljde sig, riktigt jävla utför rent ut sagt. 

När mamma dog och jag flyttade hit, där mina bröder och pappa bor är det fortfarande jag som tar hand om allt och alla, trots att alla är vuxna. Varför undrar ni säkert? det undrar jag med ibland. Men det svaret jag finner är att jag vägrar att leva och bo i en svinstia som så blir fallet om inte jag städar, tvättar, diskar osv osv. Min pappa jobbar hela dagarna och har ingen ork när han kommer hem och mina två bröder lyfter inte ett finger för att hjälpa mig. Så ser det ut, var eviga dag. Att serva andra har blivit vad mitt liv går ut på känns det som.. Fast jag har inte valt det själv, egentligen. Hade jag fått välja hade jag gärna sett att någon gjorde allt för mig, bara för nån minut kanske? Men det lär aldrig hända.

Kan ni då förstå hur denna längtan efter egen lägenhet kan vara så stor? jag tror nog ni kan det.

Nu ska jag nog ta och avsluta här, var inte ens meningen jag skulle skrivit detta, det bara rann ur mig.
Men som sagt, jag ger aldrig upp hoppet. Nån dag kommer vi få våran efterlängtade lägenhet, var så säkra.