Rikard, min älskade storebror.
Jag och Rikard har inte stått varandra så jättenära under vår uppväxt. När vi var små var det mest mina småbröder jag var med och Rikard hängde väl mest med sina kompisar. Men sen pappa och mamma skiljdes har både jag och Rikard varit med om mycket tuffa saker och stunder. Både jag och Rikard fick flytta med mamma hem till hennes nya man. "monstret" som ni säkert känner till från tidigare inlägg. Där fick vi ett helvete redan från början. Vi fick se saker som barn absolut aldrig borde så se, saker som ingen borde få se någonsin. Jag som lillasyster såg hur jobbigt detta var för Rikard och jag såg att han hade det väldigt tufft.
Många gånger minns jag att jag var med Rikard mycket när vi bodde där, han ville att jag skulle lyssna på hans musik, istället för spice girls och aqua som jag jämt lyssnade på då, jag skulle även ha en scarf i håret som vissa hiphopare har. Och jag minns att vi hade varsin gris. (vi bodde på bondgård) Hans hette Rosett och min hette Pärlan. Det är så jag småler lite när jag tänker på det. Men även under dessa stunder tillsammans hade vi det mycket jobbigt psykiskt båda två. Det låg alltid där bakom och tryckte.
När Rikard en dag beslutade sig för att flytta därifrån hem till pappa blev jag mycket ledsen, nu blev jag alldels ensam. Men var jag glad för nu visste jag att han hade det bra, eller åtminstone bättre. Utan mammas närhet kom Rikard inte så bra överens med pappa men jag visste ändå att nu var han hos någon förutom mamma som alltid älskat och alltid kommer att älska honom. Det gjorde mig varm inombords.
För mig fortsatte helvetet och det blev aldrig bättre, men även då var jag glad att mina syskon hade det bra. De var trygga.
När mamma dog år 2000 kom det som en stor chock för oss alla, ingen kunde tro att det var sant och ingen ville att det skulle vara sant. Det var ett väldigt tungt besked och jag minns hur ledsen jag var, men framförallt så minns jag hur ledsen Rikard var. Det är en av de få saker jag minns under denna svåra period. Det var första gången jag såg Rikard gråta och det satte ett djupt spår inom mig som jag bär med mig en idag.
När mamma hade dött fick även jag flytta till pappa och det var ett kaos hemma rent ut sagt. Jag bråkade med Rikard jämt, men jag har ingen aning om varför. Men jag tror jag vet det idag. Jag tror att vi bråkade för att få ut all den aggression vi hade inom oss emot "monstret" och vad han hade gjort mot oss. Sen tror jag till stor del att jag ständigt strävade efter att få hans uppmärksamhet. Jag ville att min storebror skulle se mig. Hans lillasyster...
När Rikard tillslut fick en egen lägenhet så såg man hur kan riktigt sken upp. Han var glad igen och det kunde ingen ta ifrån honom. Efter många år av smärta och bedrövelse skulle han äntligen få ta hand om sig själv, utan att någon annan la sig i. Jag var glad för hans skull. Jätteglad. Men samtidigt skulle jag förlora min storebror, igen.. Jag var ledsen...
Vi bor fortfarande kvar på samma ställe än idag. Jag hemma hos pappa och han i sin lilla lägenhet tillsammans med sin tjej. Vår relation är idag mycket bättre eftersom vi inte går på varandra jämt och ständigt. Vi träffas på kalas och sådär. Och jag vet att jag har honom vid min sida. Samtidigt så saknar jag honom så otroligt mycket.
Senast igår när jag och Kim åkte buss såg jag rätt som det var Rikard vid en busshållplats. Det första jag sa till Kim var, "titta där är min bror" istället för "titta där är Rikard" som jag hade sagt tidigare. Det var en härlig känsla.
Det är som vanligt när jag skriver djupa inlägg att tårarna rinner ner för mina kinder, men denna gång är det inte sorgsna tårar. Det är tårar som kommer direkt från hjärtat riktat till min storebror. Tårar som visar hur otroligt mycket jag älskar honom, och jag vet att jag är dålig på att visa det. Men det är anledningen till att detta inlägget är till honom, för att visa honom hur mycket han faktiskt betyder för mig.
Jag vet inte om han någonsin kommer att läsa detta. Men det känns ändå skönt att ha fått det sagt.
Jag älskar dig Rikard. min storebror, min allra bästa storebror.
Syskon är alltid syskon! Man behöver dom mer än vad man tror. Jag blir både ledsen o glad när jag läser ditt inlägg.
Jag har själv två syskon, yngre än mig dock, ganska mycket dessutom. Idag efter jag flyttade hemifrån så har jag fått en närmare relation till min bror iaf, syrran är 11 så det känns lite långt bort i ålder.
Men man behöver syskonen mer än vad man tror o när man ser att de inte mår bra gör det så ont inom en..
Ta han dig och brorsan!
Kram
Åh tack så mycket för din kommentar, du anar inte hur mycket dina ord betyder för mig. Jag skriver främst för min egen skull men när man får kommenterar om att man har inspirerat och motiverat andra till att förändra sina vanor så är den känslan oslagbar. Tillsammans klarar man så mycket mer och det är väl kanske därför det har blivit en så stor grej av att blogga om sin viktnedgång.
Glöm inte att se alla små steg som viktiga steg, även om man har lång väg att gå. Jag försöker att ta det vecka för vecka, även dag för dag. Det är svårt att ta sig framåt när man inte ser slutet. Det hjälper mig iaf.
Blir glad att du gillar min blogg och ser fram emot att fortsätta ha dig som läsare. Hoppas du tar dig framåt! (Jag känner igen din bror men kan inte alls placera honom, men det är ju inte så konstigt när ni också är från Ale. Lite som en håla där alla vet vilka alla är på något sätt. :P)
naaw vad gulligt:)
jätte fin blogg design <3 gör du den själv ? ska vi följa varandra på bloglovin ? puss
jätte fin blogg design <3 gör du den själv ? ska vi följa varandra på bloglovin ? puss
*Sv: tack tack! :D Jag blev lite trött på min andra, känns skönt med ombyte ibland :)
