Hjälp mig.
Anledning till att jag är irriterad då? Jo det ska jag tala om. Eftersom bloggen är MIN får jag och har jag rätt att skriva precis vad jag vill i den. Läs den eller skit i det...
Jag är så fruktansvärt trött på alla dryga människor som vägrar sträcka upp en hand för att hjälpa till, eller för att ens öppna sin mun för att fråga om man kanske skulle behöva lite hjälp? Allvarligt, ska det vara så jävla svårt...
I hela mitt liv har jag ständigt fått ta hand om andra, det spelade ingen roll om vem. Jag kan inte komma på nån gång jag har tagit hand eller ägnat något tid till mig själv först. När jag var liten tog jag hand om mina syskon på alla möjliga vis, när jag blev lite äldre tog jag hand om, eller såg efter mina klasskompisar när det tex var fest. Jag har alltid fått frågan varför jag aldrig drack på dessa fester och där har ni en av anledningarna, att jag såg efter er. Såg till så alla andra hade det bra, ifall jag behövde hjälpa någon som låg och spydde eller om någon hade något problem eller bara behövde prata. När jag sedan blev lite äldre var det min mamma jag fick ta hand om, jag fick bli hennes mamma och därav mina syskons mamma. Mamma var inte kapabel att ta hand om sig själv emellanåt pga vissa omständigheter, så det var jag som fick ta hennes plats. Då menar jag långt ifrån hela tiden, hon var en otrolig mamma på alla sätt men vissa stunder behövde hon hjälp, och då fanns jag där. Det är jag glad över...
När mamma sedan dog, då var jag 12 år, flyttade jag hem till min pappa och mina 3 bröder, jag blev alltså ensam tjej i hushållet. I början såg jag aldrig det som något problem. När folk frågade mig om jag verkligen trivdes så svarade jag alltid ja, för det gjorde jag. Men de kunde inte för sitt liv förstå hur. Nu vet jag varför jag inte förstod, nu vet jag vad jag hade att vänta mig.
De senaste åren är det jag som har varit "kvinnan i huset" det är jag som har städat, slängt soppor, tvättat, stått med maten färdig varje dag de kommer hem från jobbet och gjort alla andra sysslor som kan tänkas behövas i ett hem. Allt det har jag gjort själv, utan någons hjälp. Förutom när min farmor är på besök, hon är verkligen den som betyder mest. Finns verkligen ingen som henne, min ängel. Men förutom av henne får jag aldrig någon hjälp, jag får aldrig frågan "Behöver du hjälp med någonting Jennie?" Inte från de som BOR här eller från de som HÄLSAR PÅ under en LÄNGRE period. Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan sjunka så lågt, att man bor under ett och samma hushåll där man får allt serverat men ALDRIG erbjuder någon hjälp. Det är aldrig någon som gör något om inte JAG säger åt dem att göra nåt. Ska det verkligen behövas? Kan man inte se med egna ögon om det är nåt som behöver göras? De tar inte ens ut sopporna fast det ser att påsen är överfull, nä för de tänker bara "det där tar Jennie hand om" Så är det varje dag, dagarna i ända.. Jag vet ju bara hur jag är själv, är jag tex hemma hos min pojkvän brukar jag alltid kolla om det finns något jag kan hjälpa till med, för det är så man gör! Ber min syster mig om hjälp med städning, så ställer jag självklart upp, ber min storebror mig hjälp med något så kommer jag alltid ställa upp. JAG KOMMER ALLTID STÄLLA UPP! Varför kan ingen göra detsamma för mig? Är jag mindre värd? Tror ni för att jag alltid gör allt själv INTE VILL ha någon hjälp eller tror ni att jag VILL göra allt själv? Ibland om någon frågar, (om det och när det väl händer) om jag behöver hjälp, har jag kommit på mig själv med att oftast säga "nejdå, det behövs inte" utan att ens tänka efter. Men när jag väl tänker efter så kommer jag på hur jag själv hade gjort. Jag hade inte ens frågat. Om jag tex såg att nån stod med världens största disk, så hade jag bara sagt att nu tar jag över. Och gjort det också! Bara en sådan liten sak kan göra jättemycket, för är man "normal" så förstår man faktiskt att människor ibland säger att de inte behöver hjälp fast det är hjälp de vill ha mest av allt.
Jag anser att alla måste hjälpas åt för att det ska funka. Hur i helvete kan de tro att jag ska orka i längden? De frågar mig i princip varje dag varför jag är så sur och grinig, de kan inte ens förstå varför. Är det inte uppenbart? Tex när man kommer hit och hälsar på, under en lång period, är det inte då uppenbart att man hjälper till? Eller ska det vara så att bara för att man är gäst behöver man inte göra ett skit? Utan man kan bara lägga sina kläder i tvätten, äta maten som serveras, bre sina smörgåsar och ta med på rummet för att sedan lämna disken och sedan strunta i allt annat. För någon annan tar ju hand om det..
Ibland frågar jag flera gånger om någon kan hjälpa mig men ingen gör det, i slutändan är det ändå jag som står och gör det. Det bor en hund här just nu, ägaren också. Och Alla vet att jag är allergisk mot pälsdjur, så jag sa för några dagar sen att jag gärna ville att de skulle dammsuga eftersom min allergi började bli riktigt jobbig. Men gjorde någon det? Nej. Gör man inte det om någon ber en? Om de ser på mig att jag har det jobbigt? nä de väntar väl bara på att jag ska ta fram dammsugaren och göra det, och antagligen blir det så, om jag känner dom och mig själv rätt. Jag vet snart inte vart jag ska ta vägen. Jag har försökt och försökt men jag når aldrig fram, hur jag än gör. Om inte dom som BOR här plus GÄSTERNA hjälper mig så kommer jag gå under, jag kommer inte orka. Jag känner redan nu hur min kraft sakta börjar försvinna. Snälla hjälp mig.
Jag skiter fullständigt i om någon som läser detta blir arg eller ledsen för ingen är mer ledsen än jag...
Förstår precis hur du menar! Jag hjälper också väldigt gärna till även om det inte alltid är särskilt roligt, men det känns enormt bra att kunna hjälpa någon och sedan känna att man gjort något vänligt. Det är ju en känsla om någon, som borde få alla att vilja dra sitt strå till stacken :)
Men ja, allt slitgöra är så himla otacksamt! :( Jag slutade röja undan och diska när vi bodde i Kortedala - plötsligt svämmade det över med disk i köket efter bara ett par dagar. Först DÅ insåg alla andra hur mycket man faktiskt gjorde. Det är sådant som inte syns :P Prova med det en gång!
Jag tycker att du ska ta "LEDIGT" från hushålls syslorna ett tag, att du ska låta högarna växa, bara laga mat till dej själv å bara ta DIN disk, jag vet att detta kommer bli JÄTTE jobbigt för dej att se att det blir grisigt, men då kanske dom andra undrar vad som pågår,å då säger du bara att GÖR DET SJÄLV! Försök att bo hos Kim ett tag å hjälp till lite grann hos han istället för att göra allt själv hemma, vet det kommer bli jobbigt men du klarar det;) KRAM till dej jennie du e för go du!
Hej!
Har vart inne o läst här hos dig förut flera gånger, men inte kommenterat.
Det du skriver berör mig, alltså på ett sätt att jag blir ledsen o se att personer som bor under samma tak som du inte hjälper till, inte tar hand om det som h*n gjort. Visst kan man ha lite slappare perioder, men bor flera stycken under samma tak, äter någorlunda samtidigt så ska man faktiskt hjälpa till med maten/diken o allt som hör till ett hushåll..
Gör som Ina o Jessica säger - ta ledigt från sysslorna några dagar. Du ska inte behöva göra allt, är det vuxna människor som klarar av att äta med gaffel och kniv klarar dom av att hjälpa till med hushållet! Tom fyra-fem åringarna på dagis vill hjälpa till att plocka i ur diskmaskinen, vill dom det o klarar det så kan en vuxen person det med - med råge!
*Stå på dig tjejen! :) Kram*
Gumman, jag förstår verkligen hur du känner och att det är jättejobbigt för dig, men du MÅSTE sätta ner foten och visa att du inte är en hemhjälp, utan faktiskt den enda som tar hand om hushållet i familjen, för DERAS skull! Jag var länge som du, brydde mig bara om alla andra, sket i mig själv, och är fortfarande sån idag, fast inte lika mycket, då min inriktning på studier hjälper mig en hel del med sånt. Tack och lov! Men du måste börja bry dig om dig själv, du verkligen måste det! Du ska veta att du kan prata med mig när som helst om det är något, för jag blir väldigt trött på din storebror ibland när han aldrig hjälper till, men vem har skämt bort honom om inte jag? Det är dags att du säger åt dem att vill de vara vuxna får det börja visa att dem är det också, och sluta bara göra allt, hur frustrerad du än blir över att det blir stökigt eller vad det nu blir. Du måste få vila, ta hand om dig själv, och må bra. Gör INGET du inte vill, börja göra saker för DIN skull och inte ANDRAS. Hör av dig om det är något. Kram!
visst ja kan skriva som alla andra att ja förstår hur du menar.. och det gör jag.
har oxå varit en som finns för alla andra, dels hemma oxå. är fortfarande en sån person och man orkar inte hur mkt som helst..
tänk på dej själv en stund nu tycker jag.
du behöver oxå få vara för dej själv och inte tänka på alla andra bara för dom inte orkar.
vet att du orkar säga emot för du orkade ju allt de här.
stå på dej gumman! det behöver du <333
Säg NEJ, både med ord o med handling. De är en superfin egenskap att vara snäll men man ska inte bli överkörd och bli tagen för givet, då är de inte kul längre. Tänk på dig själv ett tag nu.
Lycka Till!
